Igår kom jag inte upp ur sängen. Smärta som av tusen knivar i knivar i korsryggen vid minsta lilla rörelse. Med hjälp av spikmatta och stor stark man lyckades jag slutligen resa mig. Fysioterapeuten gav förutom hårdhänt behandling också hopp om bättring. Jag blev lättad, för ischiasen hotar min livskvalitet.

På kvällen kontroll på grund av bröstcancern. Läkaren hittade inget oroväckande. Jag blev överlycklig, för cancern hotar mitt liv.

I gårdagens Min Morgon tog modersmålslärare Pamela Granskog ställning mot en förändring av studentexamen i modersmål. Det är bara fem år sedan senaste förändring och tydligen tre år till nästa.

Som realämneslärare och mamma till en av de första som skall skriva det nya provet är det lätt att hålla med Pamela. Processen att utforma, pröva, öva och handleda eleverna att skriva ett nytt prov tar tid. Och, varför förändra innan man utvärderat det nuvarande systemet? Kanske dagens prov uppfyller de mål man med den nya förändringen vill uppnå?

Den här processen är inte unik. Det finns många exempel på hur sakkunniga förbigåtts i förändringsprocessen, hur man sätter igång förändringar där åtgärd och och nytta är oproportionerliga, hur tidtabellen görs så snäv att kvalitet är en omöjlighet...

Ibland handlar det om att förändring ses som ett egenvärde. Att förändring anses bra i sig själv - oberoende av om följderna är goda eller dåliga. Förändring ses som synonymt med utveckling.

Personligen tror jag inte på förändring som egenvärde. Medveten om att vara ytterst otrendig vill jag påstå att "förändringsfientlighet" i vissa fall kunde kallas professionalitet. Och att utveckling kunde innebära att stanna upp för att reflektera, fördjupa sig och upptäcka sammanhang i stället för att genomgå ännu en i raden av förändringar...

Ibland brukar eleverna för skoltidningen fråga vilka ord som är de vackraste vi lärare vet. Det har varit svårt att välja, men "sommarvind" är en favorit, både som ord och som fenomen.

Det är mycket lättare att välja det fulaste ordet jag vet. Det är ordet "cancer". Fast, som ord kunde det ju vara vackert, om man inte visste. I finskans "syöpä" överensstämmer språkljudet och innebörden bättre. Syöpä är riktigt fult.

Ordet "cancer" är också fult. Och laddat. Som om det skulle innehålla en implicit dödsdom. I alla fall innebär det en hård kamp mot en lömsk motståndare.

Det känns mera hoppfullt och hanterbart att tala om knöl i bröstet. Knölar kan man ta kål på. Min knöl fick känna av biopsinålar innan den opererades bort och hamnade i patologens mikroskop. Där blev den tillplattad och tillintetgjord för evigt.

Lyckligt ovetande om eventuella andra knölar på andra ställen i kroppen fokuserar jag nu på vackra ord. Som vänskap och förbön.

May Wikström skrev under sportlovet insiktsfullt om tacksamhet på bastulaven. Jag hade faktiskt aldrig tänkt på hur bra en simhall egentligen är med tanke på formandet av en realistisk och sund kroppsbild. Mays text inspirerade mig att fundera vidare på livet i en simhall.

Har ni märkt att en simtur i en simhall är som livet i komprimerad form? Ibland är det riktigt njutbart; vattnet ligger stilla, belysningen är dämpad och över dem som målmedvetet avverkar sin sträcka vilar ett nästan meditativt lugn. Sådana stunder simmar jag funderande på livet - och stiger sedan upp ur bassängen med ro i kropp och själ.

Ibland krävs det stor mognad och riktigt mycket självdisciplin för att klara av simmandet med hedern i behåll. Närmast då med tanke på medsimmare som prövar tålamodet genom att vara på exakt samma kvadratmeter som man själv. De kan dyka upp underifrån eller hoppa från sidan. Eller med sin bastanta bästis blockera banan... De som får adrenalinet att stiga snabbast och säkrast är de burdusa (det finns också nobla) crawlarna som simmar på de långsammas bana. Har de månntro för dåligt självförtroende för snabba banan?

Mestadels är det bara intressant att iaktta och fundera om människorna använder samma strategi i livet som i poolen. Är han som för varje simtag går både djupt under och högt över vattenytan, men inte kommer nämnvärt framåt, sådan också i det dagliga livet? Och hur är det med den lilla vältränade damen som slinker in med en väldig fart i nästan obefintliga mellanrum mellan människor? Kan Madame som helt resolut använder hela banan utan att ta minsta notis om dem som försöker komma förbi vara omtänksam egentligen? Och vilken kamp kämpar den sammanbitna som ser ut att lida mer för varje simtag?

I ärlighetens namn hoppas jag att ingen någonsin drar slutsatser om mig utgående från mitt simmande. Nu i fastetider är det på sin plats att jag rannsakar mig själv även om insikten är bedrövlig. Jag har en lång väg att gå när det gäller tålamod och överseende. Alltför ofta gör jag ett moraliskt magaplaisk i poolen.

Det är riktigt terapeutiskt det här med att skriva blogg. Man kan i alla fall inbilla sig att någon är intresserad av ens tankar. Så är det ju inte alltid i vardagen...

Till min stora glädje har det kommit kommentarer som visar att någon faktiskt läst bloggen och som gjort processen till en dialog! Jätteroligt!

(Kommentarerna tycks ibland komma vid fel inlägg. För att komma rätt skall man trycka på "kommentarknappen" EFTER inlägget! Om dethär inte fungerar får vi vända oss till dataknuttarna och deras specialkunnande!)

Nu önskar jag er alla ett trevligt veckoslut! Min maletköttsås på 4 kg kött kallar på mig...

Jag klarar inte av att se maktstrukturer i den alltför komplexa dagspolitiken. Men när jag läser om Mao* och Hitler eller Gandhi och Mandela påminns jag om att man både kan skaffa sig och använda makt på olika sätt. Just nu är jag mest intresserad av att se vad makt kan göra med människan.

I mina små cirklar, långt från dagspolitiken och maktens korridorer verkar det vara samma mekanismer som gäller om än i mildare varianter (Tack och lov för det!). För nåt år sen hade vi under ett lärarmöte besök av en mellanchef med ansvar för maten i skolan. Det handlade bl.a. om att lärarna skulle betala halva matportionens pris om de tar ett knäckebröd - även om de använde matrasten till att kustodiera i matsalen... Man kan tycka vad man vill om det, men det bästa med det mötet var kollegans kommentar efteråt: "Den tanten var flexibel som en tegelsten!"

Ett annat möte födde ett annat uttryck nämligen "empatisk som en sfinx". Mötet och uttrycket gav mig en kuslig tankeställare och väckte en bön i mig:

Herre,

Om inflytande gör mig flexibel som en tegelsten ber jag: Ge mig aldrig inflytande!

Om makt gör mig empatisk som en sfinx ber jag: Ge mig aldrig makt!

Herre,

Led mig bort från maktens korridorer om makten gör mig blind och kall och hård.

*Läser just nu Jung Changs "Vilda svanar" som är en blandning av memoarer och historisk ögonvittnesskildring. Mycket intressant om 1900- talets Kina. Rekommenderar!

I den grupp där jag studerar aktionsmetoder gjorde vi nyligen ett sociodrama om en dynamik som lär vara aktuell på många arbetsplatser.

Det fanns två grupper; ledningen och de sakkunniga. Därtill coucherna som försökte bli kloka på vad som egentligen gjorde samarbetet så svårt. Ledningen hade fina visioner och utarbetade system för att öka produktiviteten och effektiviteten. De sakkunniga var en brokig skara med varierande åsikter, behov och frågor. Det som förenade dem var att ingen av dem blev hörda. Flera av dem kände att de inte kunde utnyttja sin sakkunskap och många var genomtrötta. Kommunikationen mellan ledningen och de sakkunniga var låst.

Ett litet hopp tändes då en i ledningen för en stund tog blicken från de fina visionerna och började fundera om förverkligandet av firmans visioner eventuellt hade något samband med arbetarnas välmående.

Bra fråga.

När jag kommer hem efter jobbet möts jag redan i tamburen av min första utmaning. Den enorma skohögen just innanför dörren. Oftast stiger jag över den. Ibland samlar jag alla skor i en stor sopsäck och för den till garderoben. Ibland kastar jag helt kallt ner alla extra skor i nedre våningen. Ibland ryter jag till. Mina elever brukar uppskatta att jag använder olika metoder, men mina ungdomar hemma föredrar att jag alltid håller mig till samma gamla d.v.s. att tyst stiga över högen.

Nästa utmaning kommer senast när jag hängt av mig ytterkläderna. "När blir det mat, jag borde äta nu för att sen kunna träna?!" Nu har jag tre alternativa handlingsmodeller: Jag rekommenderar att ungdomen värmer mikromat åt sig själv (helt ok för ungdomen, men inte min favoritmodell p.g.a. det dåliga näringsvärdet och avsaknad av middagsgemenskap), jag värmer en portion rester som jag i bästa fall förberett föregående dag (ok för mig, ok för ungdomen om portionen består av en enorm mängd pasta) eller så ber jag ungdomen själv plocka åt sig något (i princip ok för mig, men i praktiken problematiskt eftersom middagen då blir en banan).

Själva matsituationen kan också vara utmanande. Först gäller det att få alla på plats. Till det har vi en koklocka som jag plingar i när maten är färdig. Efter fem till tio minuter har alla hittat till bordet. Då frågar redan den som kommit först om den får gå från bordet. För att den är trött på att svara på föräldrarnas urdumma frågor, för att syskonen är så irriterande eller för att skjutsen till träningarna väntar.

När sedan alla är mätta och resterna är inpackade för morgondagens akuta situationer smyger jag försiktigt till mitt skrivbord för att förbereda morgondagens lektioner. Då kommer någon av dem som annars finns bakom sina skärmar bakom sina låsta dörrar och frågar: "Mamma är du också en sån mamma som prioriterar jobbet - framom mig?"