Ledare

Får präster veta mera?

May Wikström
Det pågår en intern armbrytning inom kyrkan. Den flyter som en trög underström som syns i enskilda beslut, men som också kan spåras i vad som lyfts upp till diskussion. Ibland kan det vara svårt att se ”vad som egentligen sägs i det som sägs”. Ibland är det solklart, som när nyvalda kyrkomötesombudet Sami Ojala deklarerar att han den här perioden kommer att jobba för att frånta biskoparna deras rösträtt i kyrkans högsta lagstiftande och beslutande organ. Att biskoparna får sitta på första parkett och delta i varje steg i beslutsprocessen är både odemokratiskt och dålig förvaltningskultur, tycker förvaltningschefen Ojala i Nurmijärvi församling. Han föreslår en modell där biskoparna kan ge expertutlåtanden, men där de folkvalda röstar.
08.03.2012
Allt verkar logiskt – om allt bara handlade om förvaltning och majoritetsdemokrati. Kyrkan som organism kompliceras emellertid av den andra ådra som pulserar i helheten. Den som kallas ”ämbetsstrukturen” och med förenkling kan beskrivas som det teologiska ansvar som specialisterna inte bara står för, utan också lovat inför Gud och församling att bära. Specialisterna, läs: prästerna och bland dem de främsta bland bröder och systrar, primus inter pares, eller biskoparna.

Det är här det kniper. Det sitter så illa i ett modernt samhälle att säga att det i en viss typ av frågor finns sådana som bara på grund av sitt ämbete ibland skulle ha ett större ansvar – mera ”say” – än någon annan. Och visst, i kyrkomötet är det ju ett effektivt sätt att fridlysa alla krångliga frågor om de stämplas som rena lärofrågor för att hålla lekmannavågen stången. Samtidigt: Om det är så att det alltid räcker till att aktivt vilja delta och bära sin kyrka, om en ann är lika god som en ann i både demokratiskt och teologiskt ansvar, tja, vad behöver kyrkan då alls prästerna till? Vill vi ha en kyrka där majoriteten alltid avgör vad vi tror? Är det rentav så att det under vissa av kraven kan ligga sekler av revanschlust som snuddar vid ett latent prästförakt? Den här frågan måste vi lekmän också våga ställa oss. Prästerna kan det nämligen av naturliga orsaker inte. Biskop Björn Vikström kommenterar hos Kotimaa24 Ojalas utspel med att det är viktigt att både den episkopala och den demokratiska linjen är representerad och står i dialog med varandra. I Sverige har biskoparna mist sin rösträtt i kyrkomötet och avger enbart utlåtanden. Den modellen vill Vikström inte ha.

Medlemsflykt och minskande synlighet i det offentliga rummet är relativt sett snabba och synliga förändringar som i sig fått symbolisera kyrkans ”kriser”. Ändå är spänningen mellan den demokratiska linjen och ämbetslinjen en stor, ja kanske den största utmaningen internt sett. Den är en klyfta som av bägge sidor kräver mycket respekt, självinsikt och mod för att överbrygga. Utgången av den processen kommer att styra vilken slags kyrka vi har i framtiden.




Ledaren

 May Wikström: Lång väg hem från kriget
Det hör till ovanligheterna, men det händer fortfarande.Ibland får gudstjänstbesökarna en...

Kolumnen

 May Wikström: Äpplet som föll
Jag hör till den klubb som våndas över att slänga mat.Jag och mina gelikar ger den öppnade...

Inkast

 Maria Sundblom Lindberg: Skavsår
Jag kunde låta bli.Tystna, slockna och pyssla med annat. Ingen tackar och man blir inte populär...

Brödbloggen:
Vårt dagliga bröd







Recension Flera recensioner

Ett subjektivt låtsasliv
I sin futuristiska och till hälften animerade skapelse The Congress undersöker den israeliska och samhällskritiske regissören Ari Folman...


x