Storyn om Jesus är osannolik hur man än ser på den. Han var en vanlig galilé, ljusår från de grekiska och romerska filosoferna i finess och utbildning. Han växte upp med Maria och Josef i Nasaret, troligen utbildad till hantverkare av den som var hans jordiska fadersgestalt. Josef, vars yrke Martin Luther översatte som snickare, var antagligen en stenhuggare, liksom många andra i trakten. Jesus var allt igenom vanlig – och ändå inte.

Allt han gjorde och sade riktade han till sina landsmän. Det faktum att budskapet han framförde spred sig över hela det romerska riket visar vilken hunger det fanns efter det. Den hungern har inte förminskats genom årtusendena.

Sant hopp förkunnat av en sann människa och – som den kristna tron bekänner honom – sann Gud, gick som en laserstråle genom samhälle efter samhälle, skikt efter skikt. När Jesus själv ska sammanfatta sin lära gör han det i det dubbla kärleksbudet: Du ska älska Herren, din Gud över allting och din nästa som dig själv. Gud och människa, människa och Gud. Liksom i Jesus egen natur, den som kristenheten slår fast i trosbekännelserna, är tron en rörelse mellan bägge polerna. Det syns också i julevangeliet, där änglar och herdar förenas inför barnet. Det himmelska och det jordiska sjunger tillsammans i julnatten. 

Budskapet från Nasaret fortsätter att dra vidare. Det finns över två miljarder kristna i världen. Hur många troende det finns är det omöjligt att mäta. Dem hittar man både innanför och utanför den statistiska hopen, och hoppets stråle gör ingen skillnad. Den går, som det heter i O helga natt, ”genom världen”. Den ständiga utmaningen för Jesusrörelsens folk är att vara mer stråle och mindre struktur, mer Jesus – och mindre kyrka.

Julevangeliet är också berättelsen om att människan är en varelse som får och bör hoppas. Mörkret och vätan är det ingen konst att bejaka. Den tränger sig på under herdarnas mantlar. Den slår knytnäven i mellangärdet på den som julen 2011 blir utan jobb, hälsa eller familj. Mörkrets makt är stor och kan kännas fysiskt som trycket av en stövelklack på bröstkorgen. När det känns som allra värst är det lätt att tro att det egentligen aldrig var tillåtet att tänka att ljuset fanns. Då kan julevangeliet också läsas som en kampskrift utan våldstoner. Det talar om en frid på jorden som inte handlar om pengar. Det väcker oss alla att knyta en kedja av ljus i världen, sammanlänkad av de handlingar som löper mellan människa och människa.