Men dialogen kring dem är hoppingivande frisk och konstruktiv. Många känner också att det är angeläget att ta itu med frågorna. Det visar den stora och ivriga uppslutningen på ett seminarium som samlade skol- och kyrkfolk i Helsingfors häromveckan.

Anslaget gav justitieminister Anna-Maja Henriksson i sitt öppningsanförande. Hon betonade kristendomens djupa kulturella fotavtryck i vårt land , inte minst i den strafflag hon som jurist själv känner väl till. Hon lyfte också fram vikten av att känna till andra religioner i en allt mer mångkulturell och multireligiös vardag.

Däremot är det kanske just lagstiftningen som i dag innehåller en gråzon för tolkningar. En gråzon som samtidigt handlar om något av det som finländare fortsättningsvis uppfattar som bland det mest privata och känsliga: övertygelse. Det här påtalades tydligast av juristen Thomas Sundell från Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland. Bordsbönsdebatter och diskussioner om gränsdragning mellan utövning av religion och undervisning i kulturell och religiös allmänbildning har lyft fram en intern konflikt. Han poängterade att grundrättigheter bara kan begränsas av lagen och att orsaken till eventuella undantag måste var exakta och avgränsade. När det gäller den grundlagsenliga religionsfriheten är problemet att den kolliderar med sig själv. Den positiva rätten till religion krockar med den negativa rätten till frihet från religion.

Det är just här gränsdragningarna blir knepiga. Enligt Thomas Sundell är ett kyrkobesök i samband med högtider religionsutövning – medan ett studiebesök inte är det. Men det som ser korrekt ut på papper krockar ofta med realiteter som i dagens skolvärld stavas resurser. ”Så om varje klass enskilt deltar i en gudstjänst så går det för sig – men inte att hela skolan går en gång i året?” undrade en lärare i publiken. Det vill säga: kan avslutningsgudstjänsten ses som ett studiebesök för de elever som får undervisning i egen religion. ”Hm, en befogad fråga!”, medgav Sundell.

Andra praktiska exempel väckte också debatt. Rätten till undervisning i egen religion ifall det finns tre elever i kommunen som yrkar på det diskuterades. Hur blir det med kontinuiteten om en elev flyttar? Och hur länge är den avslagna anhållan i kraft – ifall det flyttar in nya elever med samma önskan senare? De många huvudskakningarna och obesvarade frågorna både i bänkarna och på podiet visar att Finland som en långvarig monoreligiös stat har många  och viktiga frågor kvar att lösa, inte minst i den dagliga miljö där kommande generationer ska fostras.