Det tog kyrkans ”riksdag” åtta år, oändliga diskussioner och två utredningar att komma dit.
Summa summarum var att kyrkans möte med de homosexuella som vill något av sin församling styrdes till just det verkstadsgolv där det hör hemma – till lokalförsamlingen. I beslutet gavs de församlingsanställda rätt att inte tvingas ställa upp ifall förbönen stred mot deras övertygelse. Däremot blev det lite luddigt både i kyrkomötet och i biskopsmötets anvisningar huruvida par har en subjektiv rätt att få förbön i sin församling. Den frågan sköts över till församlingarna.

Så hur gick det sen? Kyrkpressen har gjort en enkät bland stiftets församlingar. Det visar sig att efterfrågan på förbön inte har varit särskilt stor. Svaren visar också att många anställda ännu inte heller har velat – eller varit tvungna – att ta ställning till frågan. I 17 församlingar ställer alla anställda upp på förbön, i 12 församlingar gör ingen det.

Talar man om kyrkan i affärstermer så är det här arrangemanget mer än lovligt spretigt ur kundperspektiv. Ur företagarens perspektiv kan man  konstatera att det har satsats väldigt mycket tid och energi på en vara som få frågar efter.

Men kyrkan är inte ett företag – och en av de svarande kommenterar att beslutet i sin öppenhet ger de anställda lite mer tid att smälta beslutet i praktiken.Gott så.

Det är bra att kyrkan agerar motvikt till snabbhetskulturen. Ändå är förbönsbeslutet ett exempel på hur kyrkans beslutsfattande organ kan gräva ner sig så till den grad att själva resultatet av beslutet väger lätt i jämförelse med processen att fatta det. Nu brinner det i knutarna igen för beslutsfattarna. Nästa kyrkomöte måste ta itu med utmaningen att granska och fatta beslut om ifall det  vill låta kommunreformen styra församlingarnas liv. Den här gången sitter trögheten inte i övertygelsernas återvändsgränd. Nu flyter motståndet i den kyrkliga byrokratins egna blodådror, där rädslan för att rucka på ett skatteuppbäringsarrangemang som fungerat hittills är så stor att det leder till en viss handlingsförlamning.

Nästa vecka samlas sittande kyrkomöte för sista gången. I februari väljs nya ombud. Å ena sidan är det illa att kyrkans högsta beslutsfattande organ byts ut just i en tid när regeringen kör igång kommunreformsmaskineriet.

Å andra sidan kan det vara en nystart, där nya, fräscha krafter klarar av att vända blicken mot och prioritera en av de sakfrågor som ser ut att bli avgörande för församlingarnas – och därmed hela kyrkans – framtid. Församlingen är inte en förvaltningsenhet inom kyrkan. Församlingen är kyrkan. Det är de nya  kyrkomötesombudens sak att slå vakt om den, och det finns ingen tid att förlora.