Men så  är det inte överallt, långt ifrån. Dessvärre  är det så att människors tro och livsåskådning inte bara noteras och registreras i stora delar av världen. Den bedöms också i tecken av ”rätt” och ”fel” med tillhörande sanktioner av varierande slag. I de nya samhällen som ska byggas upp i länder som Libyen, Tunisien och Egypten är det här en oerhört viktig komponent. Det har återigen bevisats genom massakern på demonstrerande kopter i Kairo. När valfebern stiger ökar intoleransen mot det som är olikt, annorlunda.
Iraniern Yousef Nadarkhani har också fått stämpeln ”fel”. Eftersom han tre gånger har vägrat avsäga sig den kristna tro han inte är född till har han  dömts till döden genom hängning. Hans sak har förts till Irans regering, FN och påven i Rom. Till dem som vädjat för Nadarkhani sällar sig också Desmond Tutu, Hillary Clinton och ärkebiskop Kari Mäkinen.
Ändå vet ingen riktigt just nu om den dödsdömde pastorn fortfarande lever, trots att ambassaden i Helsingfors på den finska Facebooksidan för Yousef Nadarkhani nyligen dementerade att han skulle ha hängts.

Svenska dagbladets ledarskribent Per Gudmundson gjorde nyligen en skrämmande beräkning utifrån statistiska fakta om religionsförföljelser.  Med risk för statistiska snedkast menar han att 287 människor om dagen, tolv i timmen, en var femte minut, dör för sin kristna tro - de flesta av dem svarta afrikaner. Det är något den västerländska världen blivit blind för i sin fokusering på ett postkolonialt självkritiskt perspektiv.
Men när det leder till att man blir inkapabel att överhuvudtaget betrakta kristna som offer är det oförsvarligt. Då dör män som Yousef Nadarkhani i tystnad.

Ifjol delade Svenska missionsrådet ut en lathund om religionsfrihet till de rikssvenska politikerna. Den är läsvärd också hos oss, för bristen på kunskap om frågorna finns också här, vare sig man tror på Gud, gudar eller inte.
Ett exempelplock ur listan: Religionsfrihet är friheten att välja, byta eller lämna sin religion eller trosuppfattning, frihet från tvång, frihet från diskriminering. Här har det en betydelse hur Finland som nation förhåller sig till andra stater som inte respekterar de här punkterna. Ännu intressantare är guidens punkter om vad religionsfrihet inte är: Det är inte att ha rätt att slippa se religiösa människor och inte heller att få säga vad som helst i religionens namn - naturligtvis inte heller den i kristnas.

SKA MAN SKÄMMAS för att man inte visste? Nej, inte nödvändigtvis. Däremot nog om man framhärdar i att inte vilja veta. Kyrkornas Ansvarsvecka erbjuder ett gyllene tillfälle att bli kvitt den bristen.