När vi i dag upplever Europaprojektets allvarligaste kris sedan andra världskriget är det hälsosamt att minnas det hopplösa utgångsläge som rådde när Konrad Adeanuer och fredsprojektets övriga arkitekter skissade upp hur en ekonomisk integration mellan främst Frankrike och Tyskland skulle göra slut på de återkommande krigen. Luthercitatet sägs ha inspirerat Adenauer men vem vet, kanske det är hans egen lägesformulering.

Storbritannien stod då som demokratins enda försvarare i Europa. Landets premiärminister Winston Churchill såg nazismen som farligare än kommunismen för demokratins framtid: Demokratins försvarare måste liera sig med Sovjetunionen för att befria Europa.
Beslutet hade ett fruktansvärt högt pris och kostnaderna föll inte rättvist. Sovjetunionen fick lägga östra Europa under sitt förtryck fram till Berlinmurens fall. Det är möjligt att det inte var med polska och tjeckiska röster som Churchill valdes till det 20 århundradets europé.

När dagens Europa har konsumerat upp sin framtid flera år i förväg och inga enkla utvägar finns skulle det vara läge för en Churchill att säga vilken väg vi ska gå, ska vi rädda haverihotade ekonomier eller plocka upp skärvorna? Smällarna blir hårda i bågge fallen.
Men ur Europaprojektets synvinkel är det ett viktigt lyft när landets opposition frågar varför Finland ska betala för slarviga sydlänningar och regeringen svarar att kollapsade länder blir ännu dyrare för oss. Vår politiska debatt rör sig på en europanivå.

Men nu till äppelträdet. Författaren Göran Rosenberg sammanfattade i en essä för en tid sedan att den europeiska demokratin måste lyckas med att ”förena mångfald med gemenskap, konflikt med rättvisa och rationalitet med identitet”. Hittills har det europeiska projektet gått i samma banor som när nationalstaten byggdes upp – vi ska alla bli goda européer. Att förneka konflikter och att man också i Europa har olika värderingar gör att diskussionen dominerats av politikens resultat på bekostnad av dess former.
Ska man få människor med motstridiga värden och intressen att leva tillsammans blir formen viktig. En verklig federalism gör det möjligt att leva tillsammans trots att det förekommer olika värderingar, menar Rosenberg. Tyvärr ligger den europeiska författningsdebatten för fäfot och federalstat har blivit ett fult ord. Det är läge för ”Europas Madison, Jefferson och Washington” att ge form åt ett federalt, europeiskt samhällskontrakt.