Jag får lust att protestera på de mest barnsliga sätt. Jag får lust att bitas och sparka folk på smalbenen och ropa: se, jag gör så här fast jag är kristen, vad säger du nu då?

Jag får lust att lägga huvudet på sned och säga: Vetdu nu ska jag berätta för dig hur det går till. När man blir kristen blir man uppsänd till ett gudomligt rymdskepp med hjälp av radiovågor och sen blir man en ny och helt annorlunda människa. Men det lyckades inte med mig. De sa ”beam me up, Scotty” och inget hände. Så jag är tyvärr precis likadan som du. Sorry.

Jag tror att jag reagerar så starkt för att stereotypierna fråntar mig min individualitet. Plötsligt är mina åsikter tydligen inte längre Sofia-åsikter. De är kristna åsikter, Jesus-åsikter.

Förra veckan cirkulerade någons sorts ”humoristisk” grej om hur Gud inte gillar Haavisto bland mina FB-bekanta. I ren självbevarelsedrift klickade jag inte på länken. Jag visste att jag skulle ha blivit alltför rasande.

Jag förbehåller mig rätten att gilla Haavisto fast jag är kristen. Jag förbehåller mig rätten att ha vilka åsikter som helst fast jag är kristen. Jag förbehåller mig rätten att bete mig illa fast jag är kristen. Jag förbehåller mig rätten att diskutera mitt dåliga beteende i min privata aftonbön och då stänger jag dörren efter mig.