Nu undrar jag om det här är berättelsen om Jan Guillou själv? Om hur han visar alla att han minsann kan fastän det började uselt. Jag undrar i så fall om han också ser på sig själv som han ser på sina hjältar?

Nu menar jag inte att Jan Guillou går omkring och tror att han är en spion eller tempelriddare. Men tror han på sin egen berättelse? Tror han att den kommer att sluta bra?

Jag tror inte att det är helt betydelselöst i vilken slags kontext vi placerar in oss själva. Hur vi ser på den stora berättelsen där vi bara är en liten lort, en minikugge i världsmaskineriet. Är det en berättelse med lyckligt slut eller är allting ovisst? Är jag rentav en förlorare med en negativ ramberättelse som aldrig egentligen ger mig själv en chans att lyckas?

Förr utgjorde släktband och byberättelser en naturlig fond för den egna identiteten och ramberättelsen. I dag måste vi forma mycket av vår verklighet själva. En ganska vacker ramberättelse finns i tron.