Jag har absolut ingenting principiellt emot jultablåer i skolan. Till dem som tycker att kyrkan får fixa barnens religiösa allmänbildning säger jag att det i så fall finns en massa barn som aldrig sätter sin fot i en kyrka och fostras till religiösa analfabeter som varken kan läsa konst eller litteratur: Madonnan med barnet tror de kanske föreställer nedärvd migrän, eller vad konstnären nu kan ha menat med aurorna runt huvudena. Om barnen ska ha jullov måste de ju veta varför de har fått ledigt.

I princip älskar jag jultablån och jag gråter gärna i publiken. Jag klarar stämningen, bibelhänvisningarna, den knaggliga replikföringen och stunden då Maria förvandlas från havande till mor. Det är minnet om hur rollerna brukar fördelas som tar knäcken på mig. Varje gång jag ser en tablå minns jag hur gärna jag ville vara ängel.
Jag minns inte hur många änglarna var. Två, kanske? Men det minns jag att jag inte var en av dem. Jag sneglade på dem med värkande hjärta.

Ordnar ni en jultablå så vill jag att ni vet att jag inte intresserar mig för rollen som Maria. Men finns det en öppning för en ängel är det bara att ringa. Ju finare vingar, desto bättre.

Jag kan sjunga också. I stämmor, om ni vill. Snälla: välj mig den här gången.