Några dagar tidigare i den långa tillvaron när dagarna går från svart till svart med en glimt av grå halvdager däremellan har jag frustrerat frågat vad november egentligen fyller för funktion, vad månaden finns till för annat än för att genomlidas.

Kanske hittar jag ett svar på frågan mitt i morgonrusningen medan jag låter solen gå upp över mig. November är bra för att öppna ögonen för de små detaljerna. För den smärtsamma skönheten i ett milt barmhärtigt ljus som vilar över oss när molnen skingras och solen faktiskt går upp. För pappersstjärnan som lyser vackert medan mörkret råder. För låten i min mp3-spelare som får mig att le mitt i trängseln och mörkret en dag på väg hem, den som får mig att önska att jag vågade följa impulsen och dansa fram längs den regnvåta trottoaren. För händer runt en varm mugg te med doft av jul. För allt det som oftast händer oförmärkt i sommarens överflöd av ljus och liv och som jag plötsligt noterar med nya ögon och sinnen.

För att gryningsljuset en sommarmorgon aldrig drabbar mig som om hela tillvaron hängde på det.