Finska favoritgruppen sjunger om drömkvinnan och jag inser att jag aldrig kommer att gifta mig med söta Hannu Lepola från Rajaton – jag passar inte in på hans beskrivning av ”Kertosäkeen nainen” (kvinnan i refrängen).

För att räcka till både bok- och filmstoff behöver man nog antingen vara smärtsamt vacker eller väldigt begåvad, eller kanske jättesnäll – helst sjunga bra också. Det är nog tungt att vara en ”refrängkvinna”.

I den här tidningen berättar Gerd Snellman om den laestadianska kvinnan och hurdant kall hon känner inför livsuppgiften. Snellman har doktorerat i ämnet och visar att laestadianska kvinnor är mest som alla andra men med ett särskilt ”kall till moderskap”. Men Snellman säger också att det finns kvinnor i rörelsen som känner kall att jobba, att forska och doktorera, så som hon själv gjort. Olika vägar verkar alltså vara okej så länge man följer kallet. Men tänk om man inte hör något kall? Tänk om man bara hör refrängen på ”Kertosäkeen nainen”?

Jag tror att det finns otroliga förväntingar att leva upp till i dag, alldeles särskilt för kvinnor. Det finns miljoner val att ta ställning till, miljoner alternativa vägar.

Det som tröstar är att det finns någon som redan skrivit mitt namn i en alldeles egen refräng. Att jag är kallad vid namn att bara vara jag.