I ett svepande anförande på bokmässan i Helsingfors om litteratur i allmänhet och Nobelpriset i synnerhet nämnde han att kristendomen banade vägen för självbiografin som litterär genre. ”Kristendomen förkunnade att du var en individ i Guds ögon, och därför värd din egen historia.”

Samtidigt har jag bläddrat i en gammal bok som en grupp ivriga amatörer och hembygdsforskare sammanställt om min hemby. På sidorna möter jag människor som annars tappats bort i skuggorna. Som Blässo: Hon emigrerade till Amerika, hittade en annan emigrant och fick en son. När paret återvände till Finland fick hon veta på kajen i Åbo hamn att han redan var gift i hemlandet. Så började hennes liv som särling i hembygden, där hon gick från fest till fest och samlade matrester i en hink.

Och den vänlige Mikajloff, som hade den otacksamma uppgiften att basa för en uttråkad vaktstyrka i en sovande österbottnisk by. Han vände ryggen åt när byns pojkar ivrigt lekte vita soldater. En kväll år 1918 när inbördeskriget brutit ut tog han stillsamt farväl. Följande dag var han borta.
I vår gudstjänst tänder vi ljus för dem som dött. Hos oss får de anhöriga ta med sig ljuset hem om de vill.

För varje människa är värd sin egen berättelse. Och varje låga som någonsin fladdrat är värd sitt eget ljus.