Jag har också haft en bra morfar, en morfar som spelat spel, sjungit sånger, beundrat mina prestationer och gett mig en sedel då och då. Men inte ens han kan mäta sig med morfar från Murmansk.

Den här morfadern bor en del av året med dotterns familj i Finland, en del av året därhemma norr om polcirkeln. Vi ser honom nästan varje gång vi tar en promenad: fundersamt skuffande på en barnvagn, på hand-i-hand-promenad med en liten flicka eller med den yngsta lilla i sina armar. Hon har röd overall och pekar på någonting. Han tittar uppåt med total närvaro. Det är kväll. Berättar han om stjärnhimlens formationer? Diskuterar de månfärder eller hur träden böjer sig i vinden?

Vi hälsar hövligt på varann var gång vi möts. Min man säger att flickorna har föräldrar också, men jag har aldrig sett dem. De lär ska ha synts till en sommarkväll på stranden en gång.

Morfadern är en kort man med stålgrått hår. Jag oroar mig för att något ska hända honom, vem ska då titta på stjärnor med de små? Men han måste vara seg. Kommer man från Murmansk är man nog seg.

Sedan tänker jag att om ett barn fått ha en morfar som älskat henne så högt har hon kanske blivit så stark att hon klarar sig också när han är borta. Måtte det vara så!