På lunchen satt vi och försökte övertala varann att läsa våra favoritböcker. En av mina kolleger har en härlig bok i bokhyllan. Det är bara det att hon inte har insett det. Jag: Du måste börja på den genast. Hon (tveksamt): Den är så tjock. Jag: För att den är så lång och bra! Hon: Men jag har ju haft den i hyllan i tio år och inte läst den ännu. Den verkar …svår. Jag (brister ut i lång förklaring om intrigen): Låter det inte intressant! Hon: Det låter komplicerat.

Sedan börjar hon berätta om en av sina favoritböcker. Hon tycker jag ska läsa den genast för jag kommer att älska den. Jag tycker den låter deprimerande.

Så här är det i livet: den enas fynd är den andras skräp. Om du själv lyser upp inför en skatt ska du inte tro att någon annan blir gladare för det. Det här känns ledsamt för oss som vill att någon annan än vi själva ska läsa världens bästa bok.

Det finns ett undantag: Förälskade människor gör vad som helst för sin förtjusning. Därför har min man tvingats igenom den bok min kollega tvekade inför. Nu får han leva med att jag citerar den och förväntar mig att han ska skratta igenkännande.

Det är synd om honom, men å andra sidan har jag läst hans seglingsböcker.