Som mamma funderar jag mycket på vilka trauman, besvikelser och kränkningar som jag utsätter mina barn för, men efter tolv års föräldraskap och fem barn inser jag att jag omöjligt kan avgöra vad som sårar. När jag ber om förlåtelse för ett fult sätt eller en trist attityd tittar de på mig grönögt och fattar ingenting medan saker som jag absolut inte ens har lagt märke till redan blivit små ärr på mjuk hud.

Människan är märklig. Varför kan vissa fortfarande skratta fast de förlorat allt medan det finns människor som bara förlorat en del men som ältar den förlusten hela livet? Kan man alls ana någon logik bakom ett brustet hjärta? Eller är det så att vissa människor bara är känsligare än andra? Några mera snabbläkande? Och en del låter sig inte ens skråmas.

Jag träffar många människor i livssituationer där de har en backspegel i ena handen och en kikare i den andra. Några med en bitter ton och förvånansvärt många som vägrar att förlåta. Sen finns den andra sorten. De som glittrar i mörkret, som tackar fast de aldrig fått och som inte ser sig om ens i svåraste stunder. Allt går inte att förlåta men att vägra försoning för mindre brott och strider är verkligen att ge sitt liv till sin ovän.

I kyrkan kniper vissa ihop läpparna till ett streck under syndabekännelsen men jag tackar för tillfället att öva på orden. Vågar jag visa min svaghet inför Gud och mig själv så ökar sannolikheten för att jag även får modet att be om förlåtelse av den jag gjort illa med min obetänksamhet, förödande spontanitet, nonchalans eller okänslighet.

Den förlåtande Guden är däremot lite knepig att lära känna. I ett slitet anteckningsblock står det John/Predikan: ”Pålitliga Gud finns alltid där oberoende om vi ber om det eller ser det. Ödmjuka Gud gläds uppriktigt med oss när och fast vi tror att det goda livet bara är vår egen förtjänst. Förlåtande Gud tar inte på näsan när vi skyller allt det svåra som sker på honom.”

Den Goda Guden är långt som den gode föräldern. Och jag tror att det är via den förlåtande föräldern som man lättast lär känna den förlåtande Guden och så småningom själv kan bli en sådan som glittrar i mörkret. En stjärna som vägrar att slockna.