Så avslutar Gustav Lawast en betraktelse kring den förnyade Kyrkpressen i Vbl 25.10 2011 (som jag läst först nu) – full av oro över tidningens framtid men också glad över den förnyelse tidningen under hösten genomgick.

Det är inte svårt att förena sig med Lawast, både i hans glädje och i hans oro. Kyrkpressen har ju redan i flera år fått stadigt ökande uppmärksamhet, också bland läsare som inte är speciellt kyrksamma, och den nu gjorda ansiktslyftningen har helt tydligt förbättrat positionerna ytterligare.
Just därför känns det både orättvist och svårbegripligt att orostecknen nu börjar hopa sig, närmast på grund av församlingarnas allt sämre ekonomi – som inte har underlättats av de höjda prenumerationsavgifter det nya momstillägget resulterat i.

Det har redan lett till att två församlingar valt att spara bort Kyrkpressen. Den ena av dem min egen församling i Lovisa. Ett beslut som väckte så starka reaktioner att man snabbt återtog beslutet. Så har av allt att döma ännu inte skett i Karleby. Och sprider sig den sparivern i vårt stift ser det mörkt ut för tidningen.

Det har sagts förr, men tål att upprepas: Kyrkpressen har en unik ställning och därmed också en mission, i mångdubbel bemärkelse. Med sin klart största upplaga i Svenskfinland är Kyrkpressen, vid sidan av svenska Yle, den starkaste förenande länk vi har.

Att den kommer som en automatisk ”medlemsförmån” till alla (förutsatt, alltså, att församlingen valt att betala för den) är både en styrka och en svaghet. Borgå stift är ju Svenskfinlands största förening, låt vara att många är tämligen ointresserade av verksamheten, än mindre möter upp på dess möten. Sådana är folkkyrkans villkor, på gott och ont. Och jag väljer alla gånger att betona de goda sidorna, både i stiftet och Kyrkpressen.

Somliga församlingar försöker lösa problemet genom att erbjuda tidningen enbart åt dem som uttryckligen anmäler sitt intresse. Andra, som min egen församling, uppmanar sina medlemmar att betala en frivillig avgift för ändamålet.
 
Bägge alternativen ter sig misslyckade. I det senare fallet är det knappast många som betalar (och förmodligen minst de som har mest råd), i det förra fallet utesluter man effektivt alla dem som man uttryckligen borde nå, det vill säga den ljumma majoriteten.

Problemet kvarstår, både för Kyrkpressen och församlingarna. Den största utmaningen ligger kanske just i medlemsförmånen, att man får tidningen utan att anstränga sig. Det alltför självklara blir ju lätt någonting börjar uppskatta först när man förlorar det.