Tyvärr märks också vår tids övertro på debatt i det här fallet. Vi tror att debatt för samhället framåt, vilket ofta är felaktigt. Debatten tjänar oftast bara till att befästa de redan övertygade och upprepa argumenten, men leder sällan till någon större förståelse för den andra sidan eller till att så värst många ändrar sig. Dialog däremot innebär att man för fram egna argument, men också lyssnar på den andra sidan. Därför kan dialog faktiskt leda till något positivt. Den har dock varit rätt sällsynt i just äktenskapsfrågan.

Själva kärnfrågan om huruvida kyrkan ska välsigna samkönade par eller inte kommer väl trots det att få sin lösning så småningom, men jag oroar mig faktiskt redan för vad som händer efter att klubbslaget som markerar slutet på processen faller. Oavsett vilken sida som vinner – i den mån man kan tala om seger i det här fallet – kommer ju den andra sidan fortfarande att finnas kvar.

Om kyrkan väljer att inte välsigna samkönade par kommer de homosexuella inte att försvinna någonstans, de finns kvar bland kyrkans medlemmar och anställda. Hur ska vi då förhålla oss till dem?

Om kyrkan istället väljer att välsigna samkönade äktenskap kommer de konservativa inte heller att försvinna. De finns kvar bland medlemmar och anställda och deras övertygelse kommer inte att förändras. Hur ska vi då förhålla oss till dem?

Kyrkan har inte längre tolkningsföreträde då det gäller vad medlemmarna tror och tycker, varken i liberal eller konservativ riktning. Den tid när kyrkans ledning slog näven i bordet och bestämde var skåpet skulle stå är tack och lov sedan länge förbi, men det gör också behovet av hänsyn till dem som har avvikande åsikt större. Kyrkan kan inte med ett beslut slå fast att de homosexuella ska ändra sin läggning eller att de konservativa ska ändra sin övertygelse. Men hur ska kyrkan leva vidare med de avgrundsdjupa skyttegravar som grävts under de senaste åren och det på bägge sidor? Finns det någon som har en lösning på hur vi går vidare efter att beslutet i själva kärnfrågan tagits?

Eller är vi alla så upptagna med att vinna kriget att vi inte orkar fundera på hur vi ska överleva freden?