Första kandidaten ser ung och viljelös ut. Singlar slant och kastar tärning i stället för att fatta beslut. Typen ifråga heter Slumpen. Väljer vi honom kan vi få en jättepott lycka eller, lika sannolikt, samma mängd olycka, ingen vet. Inte han själv heller. Året kan bli vad som helst. Arg blir han endast om vi frågar efter meningen med det hela. Det har han inget svar på. 

Följande kandidat är som huggen i sten. Viljekraft har han mer än tillräckligt, denna obevekliga herr Ödet. Året som börjat är egentligen redan slut, om han får bestämma, för alla beslut är redan fattade. Våra framtidsplaner är sorglig teater. Ödet kommunicerar inte med oss eftersom han saknar öron. Somliga kringgår hans kusliga namn genom att kalla honom för (våra) ”gener”.  Denna gudom är en utmärkt ursäkt ifall livet inte blir som vi vill, men han regerar med en diktators självsvåldighet där han väljs till överhuvud.

Här på sömnens kulle finns ett tempel åt följande kandidat, nämligen Jesus, alias Kristus. Där valde man redan att börja det nya året ”i Jesu namn”. Han ser barmhärtig ut, men ingalunda obeslutsam. Han har planer för oss, men hör också våra böner. I sin person förenar han de bästa egenskaperna hos de föregående kandidaterna, bevarar vår rörelsefrihet och skänker oss mål och mening.

Utanför protokollet undrar jag om inte Kristus i sin allmakt ändå godhetsfullt förbarmar sig över sina motkandidater genom att delegera tio procent av året till Slumpen och tio till Ödet. Men behåller också då vetorätten. Likt barn får de leka i sandlådan, men under föräldrarnas vakande ögon. Den här teorin skulle eventuellt rädda de empiriska fenomenen. Men det är inte sagt att kyrkomötet, som ett par gånger i året samlas till meditation på denna kulle, kommer att ge sitt bifall åt min kristendomstolkning.

Något neutralt 2012 existerar inte. Någon styr. Föreslår därför att vi skriver: 2012 A.D.