Men varför blir vi egentligen förvånade och upprörda? Tror någon på allvar att vi kan få kapitalismens fördelar utan dess oönskade bieffekter?

Under tiotals år har vi fått lära oss att köptjänster och privatisering är lösningen på den offentliga ekonomins svårigheter. Fri konkurrens kan pressa priserna, men detta förverkligas bara om nya inbesparingar tillåts försämra servicen. Att offentligt producerade tjänster automatiskt skulle vara dyrare än privata finns det inga belägg för. Privata aktörer vill naturligtvis maximera vinsten och de begränsas inte av långsiktigt ansvar, eftersom något annat företag kanske vinner nästa offertrunda.

Journalister och anhöriga till drabbade ropar på strängare kontroll av företagen. Det är viktigt, men vi behöver också våga ifrågasätta tron på privatiseringens välsignelser. Konkurrensutsättning leder inte alltid till att tjänster produceras billigare, effektivare och med högre kvalitet. Vad vi behöver inom den offentliga vårdsektorn är inte kortsiktigt vinsttänkande, utan långsiktiga avtal som möjliggör uppkomsten av ömsesidigt förtroende.

När Jesus tömde templet på kommers visade han att det är fel att förvandla gudslängtan till en handelsvara. Det samma gäller för omsorg. Uppgiften att förverkliga medmänsklighet och barmhärtighet bör ledas och övervakas av samhällets folkvalda representanter, och inte godtroget överlåtas åt marknadskrafterna. Annars sätter vi omedvetet de hjälpbehövande i samma situation som fattighjonen, som förr årligen placerades hos den bonde som gav den lägsta offerten.