Det kan tyckas paradoxalt just i begravningssammanhang men det har slagit mig att präster kunde vara mer nogräknade med det – och i synnerhet då med förstärkningar som ”tung”, ”djup” och ”svår”.

Helt nyligen begravdes en studiekamrat vars liv ända sen ungdomen präglats av sjukdom och som varken hade man eller barn. Icke desto mindre var kyrkan väl fylld av syskon, syskonbarn och syskonbarnbarn, kusiner och sysslingar, klasskamrater, studiekamrater och kolleger. Det var en vacker och berörande begravning – bortsett från ett ställe i prästens tal som handlade om den tunga sorg som drabbat oss och som hon ville försäkra oss att Gud skulle trösta oss i. Den här gången byttes inga blickar, snarare tittade vi alla ner i golvet framför oss för vi kände saknad, vi kände vemod över ett liv som varit mer präglat av lidande än många andra och vi kände i många fall också skuld för att vi varit för självupptagna och inte funnits till hands så mycket som vi bort. Men tung sorg var det helt säkert ingen av oss som kände och prästens ord fick oss med ens att känna oss som hycklare.

Med orätt, menar jag bestämt, med orätt, för om man bara vill samla de djupast sörjande har man begravning i stillhet, men vad just den här begravningen ville visa var snarare att det faktiskt kan finnas en större krets också kring en ensamstående, ytterst stillsam människa. Vi hade samlats av vänskap, vi hade samlats av respekt och lojalitet, vi ville ta avsked, vi ville också – och kanske framförallt – bekräfta ett sammanhang, en gemenskap med henne som dött.

Och med varandra, de ännu levande, med dem vars tur ännu inte kommit.
Det hade vi ingen anledning att skämmas för. Det är noga taget vad begravningar är till för.