Redan i den förra omgången, KSSR-processen, var det uppenbart att utvecklingen mot allt större enheter hotar det som är församlingarnas egentliga mission, det vill säga att utgöra en trosgemenskap på det egna modersmålet. Och ännu värre blir det med de sammanslagningar som nu aviseras. Dags alltså att slutligen kapa de olycksaliga förtöjningarna till kommunen som förvaltningsenhet!

Det gläder mig att biskop Björn gör vad han kan för att rädda det svenska stiftet. För det handlar ju om ingenting mindre än det.
På den kommunala sidan har Krister Ståhlberg nyligen gått fram med kyrkstöten och omilt väckt beslutsfattarna med att föreslå tre stora kommuner i Svenskfinland. Men inom kyrkan borde vi kanske gå ännu längre än så och skapa ett enda stort förvaltningsområde: det svenska stiftet.

Jag kommer nämligen inte ifrån att det nuvarande systemet med tvåspråkiga samfälligheter är otympligt och fungerar dåligt. I längden betyder det ofrånkomligen att finskan får en allt större plats inom det svenska stiftet, som ensamt får stå för tvåspråkigheten inom kyrkan (precis som fallet är också på övriga håll inom det svenska Finland).
Varför alltså inte löpa linan ut och gå in för den så kallade stiftsmodellen? Att välja församling enligt språk kan ju inte vara svårare än att välja mellan svensk och finsk skola. Eller dagis. I vårt utspridda Svenskfinland innebär det visserligen att den tunga beslutsmakten ifråga om ekonomi och förvaltning flyttas rätt långt ifrån den enskilda församlingen – men har vi egentligen så många alternativ om vi på allvar vill hålla kvar ett gudstjänstliv på svenska? Det skulle samtidigt ge vårt stift, med stiftsfullmäktige och stiftsråd, helt nya möjligheter.

Problemen och utmaningarna är självfallet många. Inte bara avstånden utan också den helt praktiska fördelningen och förvaltningen av våra kyrkor, gravgårdar, församlingshem och andra konkreta rum, med avsevärda känslovärden. Men omöjligt kan det ju inte vara.
Vi måste åtminstone våga tänka tanken om vi alls vill upprätthålla de redan skakiga strukturer vi kallar Svenskfinland. Av dem kommer församlingarna sannolikt i det långa loppet att visa sig vara mest seglivade och därmed viktigast. Den hamn vi alla återvänder till, liksom sjömännen till sjömanskyrkan, var än de seglar ute på haven.  
Förresten: en snabb googling ger vid handen att frasen i början egentligen lyder ”Förfäras ej, du lilla hop”. Den första raden i Gustaf Adolfs fältpsalm från 1632, med text av Johan Olof Wallin.

Thomas Rosenberg är sociolog, skriftställare och samtidsanalytiker.