Men tillåt en komplettering. Det finns nämligen en orosande bland stiftsinvånarna, en riktig vindflöjel till teolog! Måndagar och tisdagar är han – det ska medges att det handlar om en mansperson – väl tillfreds med sin lutherska identitet.  Båda händerna är aktiva i kallelsens tjänst till nästans bästa, båda fötterna djupt förankrade i arvssynden. Realism utan överord, det är något av det bästa i evangelisk tro!  Och tyska psalmer ska det vara, på finlandssvenska, det går inte att leva utan pulsen i dem. Inget kvitter, tack!

Onsdag morgon känns redan annorlunda. Det lutherska barkbrödet smakar pyton.  Alla sinnen ropar efter en gudsupplevelse av estetisk och mystisk typ. Sådant står att hämta i öster. De ryskinspirerade harmonierna får själen att smälta!  De upphängda, ärevördiga herrarnas allvarsamma miner upplöser gränserna i tid och rum. Detta är sann religion, inte lektion i folkskolan.
På torsdagen känns det att något saknas. Emotioner i all ära, men stadgan i den latinska kyrkan kan de inte ersätta.  Den kyrkan gör som den finlandssvenska pressen, säger från och säger till! Det behövs i vår onda tid. Abstrakt enhet går inte upp mot den synliga enheten kring Petrus efterföljare.  Att få höra till en världsvid kyrka med en miljard medlemmar är något förmer än Borgå stift kan erbjuda.

Veckoslutet närmar sig. Yttre auktoriteter smakar inte längre så bra. Må Anden leda!  Med lyfta händer bland pånyttfödda syskon, vilken gemenskap upplever man inte så! Och Halleluja-sången rör hjärtat lika visst som Luthers psalmer i tisdags. Väckelsekristendomen gör troslivet mera personligt än kollektiv andaktsutövning. Så känns det ikväll.   Hel överlåtelse, det är det som kristendomen handlar om.  Och allt sker på Ordets säkra grund.

Söndagsmorgonen gryr.  Efter rundturen bland släktingar och vänner i kyrkosamfunden  kommer  vår flyttfågel igen på nya tankar. Den första kristna söndagen mötte Maria Magdalena den uppståndna Jesus (Joh. 20:16). Helt allena.  Ingen musik, inga prelater, bara de två tillsammans. De kallar varandra vid namn.  Allehanda kyrkosamfund höll sig i bakgrunden för att inte störa, detta är en helig stund. ”Maria,  gör din kristendom till min!” Sa han, men får bönesvar bara sporadiskt, som solglimtar under en regnig höst. ”Jesus allena” är nämligen svår att hitta.  Likt Jesu föräldrar torde man söka honom, först bland nämnda släktingar och vänner (Luk. 2:44), och sedan vandra ett stycke till.

Gunnar af Hällström är är professor
i dogmatik vid Åbo Akademi.