Fortsätter temat om ”den kallades livshållning” från i morse och lägger ut en sångtext som är inspirerad av några sidor ur den amerikaske trappistmunken Thomas Mertons (1915-1968) självbiografi Seven Storey Mountain, på svenska: Kallad till tystnad.

Vem vill du va?

Det var länge sen nu den där natten

Det var bara Bob och du 

John hade tre år att leva

och luften var dimtung av vatten 

”Hursomhelst, vem vill du va?”

det var bara så Bob sa 

Men det slog som i dimman en reva

”Jag vet inte?” sa du och sökte

efter ett bättre svar 

Det var som om du försökte

säga varför du fanns, vem du i grunden var 

Klackarna smällde längs avenyn

Bob hade höjt sina ögonbryn 

och svaret som kom det var hans:

”Du ska säga du vill vara helig

Kan du säga nåt annat än det?” 

Medge du verkade velig:

”Helig, helig hur då?” 

Du visste hur ynkligt det lät.

”Om du bara säkert vill 

kan något börja bli till

som du själv aldrig kan nå…” 

Så börjar din ensamma resa

i en Närvaro utan gräns 

När tidens profeter står hesa

hör du nya och sällsamma ljud 

och marken är helig och bränns

Ditt sinne är nu som en slipad lins 

knivskarpt bortom och i det som finns

ser det enda kända porträttet*) av Gud 

”Du ska säga du vill vara helig…”

*) Thomas Merton var en flitig amatörfotograf. När man gick igenom hans tillhörigheter efter hans död 1968 fann man bl a ett svart-vitt foto av en lyftkransvajer med en krok. På baksidan av fotot hade Merton skrivit ”Det enda kända porträttet av Gud”.

I mitt förra blogginlägg berättade jag om den ”nära döden-upplevelse” jag var med om för fem år sedan, en upplevelse som jag i efterhand kan se har påverkat mitt liv väldigt mycket. Bland annat skrev jag om att det blivit så viktigt att ”göra rätt saker”, att inte slösa bort livet på oväsentligheter. Idag tänkte jag fortsätta lite på det spåret och skriva några rader om hitta sin uppgift i livet, eller det som i ett lite mer religiöst språkbruk benämns som ”kallelse”. 

Från min uppväxt i den svenska frikyrkan kan jag minnas hur föreställningen var utbredd att Guds vilja sannolikt innebär något annat än det man själv vill, ja det var snudd på något man i själva verket fasade för. ”Tänk om Gud vill att jag ska bli missionär på Grönland eller på Nya Guinea!” Tanken på ”Guds vilja” och kallelse blev näsan sinnebilden för ett sabotage mot de egna drömmarna. Misstanken var stark att Gud troligen ville något annat än vad jag själv ville. Själva poängen med att vara kristen var väl att försaka och förneka sig själv? 

Lyckligtvis fanns det kloka personer i min närhet som läste Bibeln med mig, ord som: ”Gud verkar i er vilja” (Fil 2:13), eller uppmaningen som Paulus ger från Romarbrevet: ”låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.” (Rom 12:2) Det gav mig hjälp att förstå att kallelsen leder oss närmare vårt sanna jag, inte bort från oss själva, och därför känns igen på den djupa inre dragning som ger en djup känsla av frihet och glädje när man följer den. 
 
Talet om att vara ”kallad” kan lätt skapa ett intryck av exklusivitet. Som om det bara gällde ett fåtal, de särskilt utvalda. Men min tro är att kallelsen alltid universell. Vi är alla kallade eftersom varje människa är skapad av Gud och eftersom Gud är allas vårt slutgiltiga mål. Kallelsen gäller alla och är aldrig i första hand en kallelse till ett uppdrag, utan till ett liv. ”Följ mig”. Det är Jesu kallelse till alla som vill ta honom på allvar. Jag tror att Kristus kallar alla, men inte alla gör erfarenheten av att vara utvald. Den kommer först i efterhand, när vi besvarar kallelsen att följa i hans spår. Det handlar om en livsgemenskap. En större kallelse än att älska Gud, kan ingen få. Någon öppnar sitt hjärta för oss och vill att vi öppnar vårt tillbaka. Så är min tro och faktiskt också min erfarenhet – inte minst efter min upplevelse för fem år sedan.

Vi tänker oss ofta kallelsen som något dramatiskt som så att säga ska ”drabba oss”. Det kan nog hända att det är så för någon, men jag tror att det utmärkande för kallelsen, tvärtemot vad de flesta av oss tror, att den kommer till oss på ett mycket odramatiskt sätt. Vi förväntar oss kanske bländande ljussken och övernaturliga tecken; i själva verket är det utmärkande när vi möter en kallelse till ett fördjupat andligt liv just avsaknaden av dramatik. För majoriteten av oss är kallelsen så odramatisk, så långt från Hollywood, att vi vanligen missar den helt första gångerna den kommer. Jag tror dessutom att kallelsen ofta når oss genom skenbart oandliga röster och händelser i livet, sådant som vi förknippar med allt annat än Gud. 

Jag ber om ursäkt att jag inte skrivit något blogginlägg på några dagar. ”Livet kom emellan”, som man brukar säga. Jag har haft anledning att fundera lite på det där uttrycket – ”Livet kom emellan” – de sista dagarna. När detta skrivs är det nästan exakt fem år sedan jag var med om mitt livs hittills mest dramatiska och traumatiska dagar. Egentligen skulle man kunna säga att ”döden kom emellan”, eller rättare, den höll på att göra det. 
 
Det var en helt vanlig fredag i slutet av februari. Jag arbetade då på ett förlag och just denna dag var jag fullt upptagen med slutkorrektur av ett korr som bara måste gå iväg till formgivaren innan dagens slut. Jag hade därför inte tid att lämna kontoret för att äta lunch, men en snäll medarbetare gick iväg till en närbelägen lunchrestaurang för att köpa hämtmat åt mig och ta med till kontoret. Hur många luncher kan ni minnas som ni åt för fem år sedan? Jag minns exakt vad jag år den där dagen. Pasta med köttfärssås. Jag minns också att jag tyckte det var ganska gott.

Två timmar senare vred jag mig i magsmärtor, jag fick hög feber och frossade och mådde så dåligt som jag aldrig tidigare gjort. Min första tanke var att jag plötsligt drabbats av en svårare variant av vinterkräksjuka och tänkte bara på att ta mig hem fortast möjligt. Min fru kom och hämtade mig och på trappen till vårt hus svimmade jag av utmattning. Men en vinterkräksjuka/maginfluensa går över, tänkte jag. Det är bara att uthärda. På måndagsmorgonen orkade jag inte mer. Jag var totalt utmattad, ett enda smärtpaket, på gränsen till medvetslöshet och vi åkte in till akutmottagningen på sjukhuset. 

Varför berättar jag det här? I en gästblogg i en finlandssvensk tidning? Därför att den här händelsen så starkt har präglat mitt liv och också min tro sedan dess . De senaste dagarna har jag varit i fjällen och åkt skidor med min familj. Jag har tagit ut mig fysiskt och njutit av det. I förrgår när jag kämpade på den sista kilometern på milspåret – i motvind och snöglopp – slog den där starka känslan till igen med full kraft; känslan av tacksamhet och glädje över livet. Över att vara vid liv. Över att vara frisk.  

Den andra erfarenheten var att när jag summerade mitt liv och listade vad som var värdefullt och viktigt för mig, kom jag fram till att allt som var verkligt viktigt handlade om relationer till andra människor, till mig själv och till Gud. Det vill jag satsa också mina materiella resurser på. 

Idag, fem år senare, är jag fullt frisk. Jag fick vända i dörren till dödens väntrum och jag har lärt mig något. För mig var det livet som kom emellan. Livet med stort L och jag njuter av det varje dag.

På lördagseftermiddagar sänds i Sveriges Radio ”Ekots lördagsintervju” där politiker och andra makthavare intervjuas en halvtimme av någon av Sveriges Radios mest erfarna journalister. Jag brukar ofta lyssna på dessa intervjuer med intresse därför att intervjuarna är orädda och vågar ställa obekväma frågor och programtiden tillåter lite längre resonemang och att de som intervjuas ändå tillåts tala till punkt.

I lördags intervjuades Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (Moderaterna). Hon lyckades under denna halvtimme reta upp mig så till den milda grad att jag – fastän jag bestämt mig att i denna blogg försöka undvika att kommentera svensk inrikespolitik – ändå gör ett undantag. Jag gör det för att jag tycker att bistånd och biståndspolitik är viktigt och jag vet att det är en sak som engagerar kyrkans folk, oavsett politisk åskådning i övrigt. Jag vet också att detta gäller för alla nordiska länder. 

Vad sa hon då? (Ekots lördagsintervju kan avlyssnas i sin helhet här.) Gunilla Carlssons vision och mission är att effektivisera biståndet. Det lyfter jag på hatten för. Det är väldigt viktigt att vi vet att skattepengar som kanaliseras till bistånd används effektivt och verkligen når fram och gör nytta. Men hon påstod att det inte funnits något intresse ”för resultat inom biståndet” och att biståndsorganisationer, kyrkor och andra sysslar med ”pratbistånd” och i intervjun hånar hon det mesta av allt vad samtal, konferenser och seminarier heter. Handling, effektivitet och kontroll, är hennes ledord. Dessutom finns i intervjun nästan inga ”vi:n”, bara (maktmänniskans) ”jag”. Jag ska se till att… Jag har förändrat utbetalningsreglerna… osv. 
 
Men hur ser verkligheten ut? Det utvecklingssamarbete som de flesta kyrkor och samfund är engagerade i finansieras till största delen med egna medel. SIDA-medel (=den svenska statliga biståndsorganet) är för de flesta komplement till insamlade medel. Är det någonstans man är intresserad av var pengarna går och på vilket sätt kollekter och gåvor administreras är det i dessa sammanhang. Allt handlar om förtroende. Jag skulle önska att Gunilla Carlsson personligen engagerade sig i någon kyrka, biståndsorganisation eller solidaritetsgrupp. Då skulle hon se att det finns många människor som är djupt engagerade i frågor om fattigdomsbekämpning och samhällsförändring.

Jag arbetade några år för Svenska Missionsrådet, den ekumeniska organisation som mobiliserar människor och kanaliserar statliga biståndsmedel till kyrkor och andra medlemsorganisationer. I dessa sammanhang finns ett stort ansvar för att biståndssamarbetet ska utvecklas, effektiviseras och komma de allra fattigaste till del. I mer än 100 år har relationer byggts upp, kunskap utvecklats och relationer skapats. I de allra flesta fall är
inriktningen hos dessa organisationer på samhällsförändring, fattigdomsbekämpning och bekämpning av diskriminering av olika slag. För att detta ska kunna ske är man också mycket medveten om att det måste till dialog med de människor som förändringen berör. Men det är naturligtvis något helt annat än ”pratbistånd”. 

Förhoppningsvis kan Gunilla Carlssons cynismer blåsa liv i den svenska avsomnade biståndsdebatten. En sådan debatt skulle på sikt förhoppningsvis omöjliggöra att många svenska ambassaders kostnader till en del betalas ur biståndsbudgeten utan att ambassaderna har något biståndsarbete över huvud taget. Ett exempel är ambassaden på Island. Ett av Gunilla Carlsson beslut för att ”effektivisera” biståndet. 
 
Hur ser biståndsengagemanget och debatten ut i Finland? Kommentera gärna!

Jag vet inte om ni har noterat detta, men svensk socialdemokrati har haft en svår period bakom sig med sviktande förtroende och dalande opinionssiffror. Den nyvalde partiordföranden Håkan Juholt tvingades att avgå efter mindre än ett år som partiledare efter en svart höst där han hudflängts i den mediala grottekvarnen. I sitt avskedstal sa han: "Jag är född socialdemokrat och jag kommer dö socialdemokrat".

Jag själv är född frikyrklig. Om jag kommer att dö frikyrklig återstår att se, men en sak vet jag: detta är mina kyrkliga rötter vare sig jag vill det eller inte och jag måste på något sätt förhålla mig till dem. Det finns mycket jag har svårt för inom svensk frikyrklighet men det finns också sådant som jag är stolt över och som jag tycker är ett omistligt bidrag till den övriga kristenheten. Jag tänker till exempel på frikyrkornas missionsiver, dess sociala engagemang, entusiasmen, överlåtelsen och betoningen av det kristna budskapets relevans i vardagslivet.

Jag reflekterar över detta när jag med intresse följer den diskussion som just nu förs runt kyrkkaffeborden, köksborden och i bloggosfären i (fri)kyrko-Sverige efter en artikel i den kristna tidningen Dagen av teol dr och förre rektorn vid Evangeliska frikyrkans teologiska seminarium, Sigfrid Deminger. I Demingers inlägg "Frikyrkligheten bar inte" kritiserar han det han uppfattar som en förtunning av teologin som tar sig uttryck i ett trivialiserat gudstjänstliv,
en brist på vördnad där ingenting längre tycks heligt och där Bibelns texter har en undanskymd plats. Han avslutar sitt inlägg med att säga att Svenska kyrkan och den liturgiska formen blivit hans och många andras alternativ.

Jag kan känna igen mig och delar många av Demingers tankar och delar mycket av hans vånda över den frikyrkliga gudstjänstens trivialisering och den interna sekulariseringen. Men den verkliga faran för idéburna rörelser, som t ex frikyrkan och arbetarrörelsen, är att när idéerna försvagas, då försvagas även rörelserna. En gång var frikyrkorna närmast en revolutionär kraft på idéernas område. Men hur ser det ut idag? Frikyrkorna växte fram som idéburna rörelser som förändrade människors liv och hela samhällen. Människor lyftes ur fattigdom och demokratin började spira. Idag består den svenska frikyrkligheten till stor del av en ganska välmående grupp medelklassmänniskor med småborgerliga värderingar (jag själv är inget undantag!). Jag tror att den frikyrkliga andligheten i mångt och mycket är en spegel av dess idéer, den hör i alla fall ihop med vilka tankar och visioner som bär oss. En urvattnad andlighet har dåliga förutsättningar att överleva.

Samma vecka som Deminger publicerade sitt inlägg hade den helt sekulära tidningen Focus en mycket intressant artikel med rubriken "Återuppståndelsen" och ingressen: ”Sekulariseringen i Sverige har avstannat. Nu går de unga i bräschen för religionen”. I artikeln refereras till flera religionssociologer och forskare som kan visa att sekulariseringen i det svenska samhället – som ända sedan 1950-talet i allt snabbare takt ökat enligt de olika mätdata som sociologerna använt – nu verkar ha avstannat. Fler talar om en religiös förändring. Magnus Hagevi, en av dessa religionssociologer, går så långt att han påstår att det svenska samhället genomgår en ”sakralisering” – att tro och religion betyder allt mer för allt fler människor. Hans studier av data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar på ett ökande intresse för religion i de yngre generationerna. Det handlar inte om några stora tal,men resultatet är häpnadsväckande. Det är inte bara de allra äldsta som är intresserade av religionen. De som är födda på 1960-talet eller senare är lika intresserade, visar dessa siffror.

Det finns mycket att säga om det här och jag kommer säkert att återvända till detta i någon senare bloggpost. Det man med säkerhet kan säga är att tro och religion inte på något sätt har spelat ut sin roll i det postmoderna samhället. Men i samtidens krav på identitetsskapande har religionen och tron blivit ett hjälpmedel att uttrycka sin identitet med, snarare än – som tidigare – något som man självklart måste göra uppror mot. Förr var normalläget att vara ”religiös” och man hade möjlighet att välja bort det. I Sverige (och Finland?) idag är normalläget att inte vara religiös - men det är ett tillgängligt val, inte minst för unga människor.

Tänk om kyrkorna – vare sig de kallar sig frikyrkor eller något annat, de som för 100 eller 150 år sedan kunde attrahera unga människor med sina revolutionära idéer - också idag kunde vara ett attraktivt alternativ för sökande människor. Jag tror att de yttre formerna (hur man firar gudstjänst osv) har en viss betydelse. Det är nämligen ett synligt uttryck för den andlighet som finns ”innanför”.

”Vad är då viktigast i vårt arbete, som gör att vi har rätt att vänta oss frukt? Det är att förkunna ett fulltonigt evengelium, att vara
villiga att söka Guds ledning och att vara frimodiga. För om vi väntar stora ting av Gud då vågar vi också nästan lika stora.”

Med dessa ord avslutade biskop emeritus Martin Lönnebo ett offentligt samtal i Göteborg med mig som samtalsledare häromdagen. Temat var ”Nycklar till framtidens kyrka” och det var Torslanda församling som stod som inbjudare. I Torslanda, som är ett expansivt område utanför Göteborg, står Svenska kyrkan i begrepp att bygga en helt ny kyrka. Under flera år har man satsat pengar och personella resurser inte bara i arkitekttävlingar och planlösningar för själva byggnaden utan också i en grundlig undersökning om vad människorna i detta område skulle vilja att församlingen satsar på och vad den nya kyrkan ska användas till. Ett lovvärt och imponerande initiativ! Som ett led i denna pionjärsatsning under devisen ”Innan vi bygger kyrka vill vi bygga församling” hade man alltså bjudit in Martin Lönnebo och mig till ett offentligt samtal.

Jag agerar ganska ofta moderator och samtalsledare i olika sammanhang, något som jag tycker mycket om att göra. Men det är särskilt roligt att få samtala med Martin Lönnebo. Jag har känt Martin sedan 1994 då jag var med och startade tidskriften Pilgrim tillsammans med Peter Halldorf. Martin Lönnebo har sedan starten ingått i redaktionsrådet för tidskriften. Jag har också haft förmånen att fått vara förläggare för flera av Martins böcker och har i samband med bokreleaser i Sverige fått åka land och rike runt och haft offentliga framträdanden med honom och ibland med honom och någon av hans medförfattare, t ex Stefan Edman och Tomas Sjödin.

Man vet aldrig riktigt var man hamnar i ett samtal med Martin Lönnebo. Ibland kan han vara tyst en lång stund och liksom vänta ut både publiken och sig själv. Ibland kan han fästa sig vid någon liten detalj i en fråga och sväva ut i en fantastiskt berättelse som inte alls verkar ha med ämnet att göra. Men vis av erfarenheten vet jag att jag aldrig behöver vara orolig att han inte ska hitta tråden igen. Jag vet ingen som så mästerligt kan integrera en till synes helt irrelevant historia till ett djupt resonemang och få ”poängen” att kännas bråddjup och meningsfull.

Så också denna kväll. Ett hugskott från ett tidigare, helt privat, samtal om vårt kommande gäddfiske i slutet av april utvecklade sig till en sanslös historia från Martins barndom som några minuter senare landade i en ecklesiologisk ”sanning” som ingen av åhörarna kunde undgå. Så arbetar en sann berättare från Västerbottens inland! I ett sådant läge är det bara att hänga med. Västerbottens inland, förresten. Visst är det märkligt att denna bygd - inom en radie på ett par mil - har producerat en hel rad av Sveriges främsta författare i sin generation. Torgny Lindgren, Sara Lidman och Per-Olov Enqvist är alla sprungna ur samma mylla som Martin Lönnebo. Kan det vara något med grundvattnet, tro?

Nu blev det här inte så mycket en text om "Nycklar för framtidens kyrkan" som en text om Martin Lönnebo. Men så är det att vara tillsammans med den mannen - man blir liksom uppslukad (i positiv mening). Bakom den lugna fasaden och den varma, kluriga blicken bor det en riktig spjuver. Jag önskar att också jag när jag är 82 år kan vara lika öppen, godhjärtad, närvarande och vidsynt som Martin Lönnebo. Och ha en sådan intellektuell spänst och energi och ett sådant förråd av goda berättelser. Det skulle vara en nåd att stilla bedja om.

Hej!

"Finlands sak är vår", var det fältrop som ljöd genom Sverige under Vinterkriget och som fick många svenskar att på olika sätt engagera sig i sitt nödställda broderfolk. Tyvärr är många i min ålder och yngre skrämmande okunniga om våra länders gemensamma historia och för många är Finland ett tämligen okänt grannland. Den här månaden kommer Finlands sak att bli min i så motto att jag hoppas kunna leverera ett och annat blogginlägg om den verklighet där jag finns i mitt arbete och mina uppgifter i gränslandet mellan kyrka/tro och kulturliv.

Jag kommer att under denna månad blogga om sådant som jag tycker är intressant i den verklighet jag lever i. Och naturligtvis blir det sett genom mina "svenska glasögon". Efter att i mer än tjugo år fått röra mig i det spännande fältet mellan kyrka/tro och kulturliv kan jag säga att det händer mycket intressant och spännande i Sverige men att man också på en del områden skulle kunna kalla Sverige och svenskarna "ett broderfolk i nöd". Vi har säkert mycket att lära av varandra. Jag hoppas att "Finlands sak" ska bli min också i så motto ni kommenterar det jag skriver. Jag är glad för alla glada tillrop, förvånade ögonbryn eller ifrågasättande kommentarer så länge de skrivs i en anda av respekt och öppenhet.