Jag heter Lotta Forsman, är 42 år ända fram till dagen före valdagen, och arbetar som forskare och lärarutbildare vid Åbo Akademi i Vasa. Jag bor i Petalax tillsammans med min man Kjell och lilla Linn, 7 år. Församlingen har varit en del av mitt liv under olika perioder – ibland en större, ibland mindre – ända sedan jag som tonåring gick med som juniorhjälpledare, men jag uppskattar också mycket de lokala frikyrkoförsamlingarnas arbete allt sedan jag själv i tiderna gick i baptisternas söndagsskola. I vuxen ålder har jag varit med som förtroendevald inom församlingen under ca 10 års tid.

I mitt arbete talar jag ofta om hur vi tillsammans kan skapa en skola för alla, inte bara för andra eller för vissa. Då gäller det oftast ur synvinkeln att främja integrationen och stöda skolgången för elever med annan språklig eller kulturell bakgrund än den finlandssvenska, men alla barn och unga behöver en skola där tillhörighet och god självkänsla kommer före konkurrens och testresultat. Utanför skolan har vi sedan tyvärr konstruerat ett samhällsmaskineri där den som har jobb och ansvar ofta pressas till bristningsgränsen, medan andra lever i marginalen på olika sätt, kanske utan arbete, kanske utan både mål och mening. Solidaritet har blivit ett okänt begrepp, egoism däremot desto vanligare.

Men utanförskap inom olika områden gagnar endast destruktiva krafter, och då spelar det ingen roll om det gäller skolan, kyrkan eller andra samhälleliga konstellationer. Den som känner sig utanför orkar och kan inte alltid själv hitta en plats. Just därför måste vi tillsammans hitta vägar framåt, vi kan inte ge upp när det gäller att stävja utanförskap. Kyrkan är en av de motkrafter som behövs i allra högsta grad också i dag, den kan fortfarande vara en av dessa platser där människor i olika åldrar som av olika orsaker känner ensamhet och missmod kan hitta en gemenskap. Här är inte minst det rent konkreta hjälparbete som kyrkan bidrar med i samhälle av stort värde för många individer. Jag beundrar alla dem som arbetar med att stöda människor som har det tungt i vardagen, överallt där förtvivlan är som störst och resurserna som minst. Däremot upplever jag det som frustrerande att så mycket byråkratiska bestämmelser och annan konstruerad administration idag äter resurser både i form av pengar, tid och kraft som i stället borde kunna användas direkt i verkligheten: Tänk om Jesus kunde komma som han gjorde i templet en gång och dra ur datorsladdarna så alla reviromritningskartor och redovisningsprogram slocknade och fler anställda i stället fick mer tid att tillbringa ute bland människorna i stället för inne på sina kontor! Ja, så naiv är jag, och det står jag för.

Det är inte alltid lätt, vi kan ju inte ens ”hålla fred” inom vår egen kyrka för att vi har så olika övertygelser och bevekelsegrunder, och då är det också förståeligt att en del tappar förtroende för kyrkan. Men kyrkan har sin plats som en byggsten i samhällsgemenskapen. Och jag tror på kyrkans medlemmars förmåga att enas då det behövs, inte nödvändigtvis ändra åsikt, men ändå enas kring gemensamma syften som just att bjuda in alla till en konkret gemenskap som samlas kring andra värden än de som föder egot och ger världslig status.