Hur skall vi gå framåt?

Det är några synpunkter som jag vill lyfta fram
inför valet till Stiftsfullmäktige och till Kyrkomötet.

– En internationell jämförelse visar att den
kristna tron sprids framför allt genom personliga kontakter. Den livsomvälvande
upptäckten om vem Jesus är går vidare från mänska till mänska. Tron smittar av
sig. Att stöda de troende i deras uppgift borde vara kyrkans projekt. Men vår
kyrka har på grund av sina ekonomiska resurser – som nu håller på att sina
– satsat på en växande skara anställda och därmed reducerat behovet för en
frivillig insats. Mellan 1975 och 2007 har de kyrkligt anställdas antal ökat med
91,9 procent.

– Den kyrkliga byråkratin bara växer trots att
många anställda suckar över den. Kyrkans statistiska årsbok visar att antalet
tjänster för förvaltningen på tio år (1998-2007) har ökat med 14,1 procent. Det
är intressant att jämföra vår situation med Svenska kyrkans som i mycket liknar
vår egen. Kyrkokansliet inrättades år 1982 och hade då åtta anställda. År 2001
var antalet uppe i 263 och nio år senare 307, alltså en ökning på 27 procent
från 2001 till 2010. Samtidigt minskar de ekonomiska resurserna, församlingar
sammanslås, verksamheten minskar.

– Det andra som vi kan lära oss av kyrkor som
växer och är livaktiga är att de håller fast vid Bibelns undervisning och tar
den på fullaste allvar, både enskilt och gemensamt. Guds ord är levande och
verksamt. Vi behöver låta Ordet komma till sin rätt. I vår kyrka har den s.k.
vetenskapliga teologin kommit med alla sina frågetecken och sina
överstreckningar med den påföljden att många aktiva församlingsbor inte vet vad
de skall tro. Det är viktigt att ge mycket utrymme för bibelundervisning i
större och mindre grupper.

Folkkyrkans situation är
allvarlig i dag. Senaste år skrev 46 177 personer ut sig ur kyrkan. Nu hör
endast 77,2 procent till kyrkan, de senaste åren har minskningen varit ca 1 procent
per år. Vi måste koncentrera oss på att få ut kyrkans budskap till medlemmarna
och till alla andra.

Ännu har kyrkan i vårt land ett stort förtroende
bland folket. Nu borde vi satsa vår energi på att uppmuntra och hjälpa våra
troende medlemmar att fördjupas i tron och allt mera aktivt gå in för att vinna
andra för Jesus Kristus. Allt tyder på att tiden är kort. 

Stig-Olof Fernström

Idag har sovjetstaten försvunnit. Likaså har det gått med Östtyskland. Där satsade staten enorma resurser på underrättelseorganet Stasi. Man byggde ut ett spion-  och angivarsystem som svällde ut så att det småningom omfattade en avsevärd del av befolkningen. Idag kan man studera vad som är kvar av Stasis arkiv och förundras över att statsledningen fann det meningsfullt att upprätthålla ett sådant system. Och hur kunde man tro att en stat vars medborgare vantrivs så att de satsar livet för att fly skulle kunna bestå? Mönstret tycks vara systemfel – överstor byråkrati –kollaps.

Vår evangelisk lutherska kyrka har också hamnat in i en avsevärd byråkrati. Inte kan den väl jämföras med de forna öststaternas, men stor är den. Under mina 18 år som kyrkoherde kom jag grundligt i kontakt med den. Det kändes ibland som om förvaltningsarbetet fyllde en normal arbetstid. Om jag ville bedriva församlingsarbete  (Och det ville jag!) så fick jag lov att göra det på vad som annars skulle ha varit min fritid.

Så skulle inte Kristi kyrka på jorden behöva bete sig. Vi borde veta vem vi är, eller skall jag riktigare säga vems vi är. Vi vet också vår uppgift. Vi har fått missionsbefallningen av vår Herre. Alla uppgifter är inte lika viktiga. Det finns något som kallas det enda nödvändiga. Vi både får och bör prioritera.

Kyrkan har ingen skyldighet att vara ett allmänt serviceorgan som levererar tjänster på alla tänkbara områden i livet. Här har skett en sammanblandning.  Som enskilda kristna skall vi vara beredda att hjälpa vår nästa var som helst.

Jag skriver inte detta för att försöka hitta syndabockar. Nej jag försöker ställa en diagnos för att de/vi? som väljs in beslutande organ skall kunna arbeta för att minska onödig byråkrati (all byråkrati är ingalunda onödig) och hjälpa vår kyrka att finna sin identitet och uppgift i världen.

Johan Eklöf