Tapio Luoma uppskattar erfarenheterna både från de österbottniska församlingarna och den urbana miljön som biskop i Esbo stift.
Tapio Luoma uppskattar erfarenheterna både från de österbottniska församlingarna och den urbana miljön som biskop i Esbo stift.

Har alltid velat vara präst

ärkebiskopsval 20.

Esbobiskopen Tapio Luoma är först ut i KP:s fem kandidatporträtt

4.1.2018 kl. 15:35

Mitten av sextiotalet. Österbottniskt plattlandskap. En pojke och hans farmor rycker i dörren till den stiliga kyrka som Carl Ludvig Engel ritade för Kurikka församling. ”Jag minns ännu min besvikelse över att dörrarna var låsta”, skriver Esbobiskopen Tapio Luoma i Piispanpolku 10, en antologi med de nuvarande biskoparnas personliga berättelser.

– Egentligen kan jag inte säga vad det är som fascinerar mig så. Jag minns bara den där stunden när jag insåg att jag ville bli präst. Jag var 15 år, hade just gått i skriftskolan och var med i ungdomsverksamheten i församlingen. Känslan handlade om att få tjäna andra människor och vara med i deras verklighet och att få visa på Guds verklighet och kärlek. Det har jag fått göra i trettio år. Alla de mest glittrande glansbilderna har rivits itu, tidigt i jobbet. Församlingsarbete ger oerhört mycket men är också väldigt krävande. En präst till exempel på en liten ort får finna sig i att dras djupt in i människors liv och se hela spektret av livets rikedom och bisterhet. Det här fängslar mig. Så njuter jag också av att umgås med andra människor och av växelverkan med dem.

På frågan om hur Luoma vill stöda de nya generationerna av präster om han blir vald till ärkebiskop betonar han vikten av att präster sköter om sitt personliga andliga liv.

– Annars orkar man helt enkelt inte. Även om en präst kan motiveras av ett ideal om att vara andras medvandrare, så tror jag att krafterna i längden tar slut om man inte förankras i en övertygelse om att gå Guds ärenden. Att sköta sitt andliga liv utmanar också en att lära känna den kristna traditionen bättre, lära sig mer om Bibeln och kyrkans historia och det är nyckeln till en vidare förståelse av den kristna tron. Därför är den andliga fördjupningen inte något lösryckt tillägg, utan själva grunden för alla dem som jobbar i kyrkan.

Hur sköter du om ditt eget andliga liv?

– I det här fallet är det inget som jag vill skryta över. Jag läser dagligen åtminstone ett litet stycke ur Bibeln. Ibland, om det är något riktigt bra, lär jag mig det utantill. Bönen ser jag som en suck till Gud. Den är mycket viktig för mig. Jag kan inte säga hur mycket jag ber under dagen eller vilka ord jag använder, för det är inte det viktiga. Det väsentliga är att leva i insikten om att jag finns i Guds blick och att han leder mig hela tiden. Att delta i mässan är också viktigt. Men världarna är så totalt integrerade i varandra att jag har svårt att säga vad som är ”jordiskt” och vad som är ”andligt”.

Vad skulle få dig att säga: Jag vill/orkar/kan inte längre vara präst i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland?

– Inom överskådlig framtid kan jag inte ens föreställa mig att vår kyrka skulle förändras så radikalt att jag tvingades konstatera att jag inte längre vill tjäna den. Att jag själv skulle förändras så radikalt … det känns som en ännu mer orealistisk tanke. Kanske ifall att jag skulle känna att jag ljög för människorna, att jag till exempel inte längre hade en tro. Det skulle vara en så djup inre konflikt att jag var tvungen att fundera över om det här verkligen var min plats. Men sådana tankar har jag inte umgåtts med, snarare handlar det om en hurudan kyrka jag personligen är redo att jobba i.

Måste orka bära andras smärta

På uppmaningen att nämna sina karaktärsdrag beskriver Luoma sig som tålmodig, moderat men ändå beredd att söka nya vägar.

– Jag tål olikheter och klarar av att finnas med i svåra lägen. Församlingserfarenheten är också viktig. De åren har format hur jag tänker också som biskop.

Och vad är det då som kräver tålamod?

– Som kyrkoherde handlade det om att orka bära till exempel den smärta som finns i en arbetsgemenskap. Som biskop om att orka bära den smärta som finns i kyrkan överlag. Varken som kyrkoherde eller biskop kan jag ta bort den smärta som finns, men jag kan vandra med, lyssna och fråga de andra hur vi tillsammans ska ta itu med det svåra. Det här ser jag som en slags tålamod.

Den smärta som finns i det finländska samhället handlar enligt honom om en växande ojämlikhet och fragmentering, där människor förskansar sig i olika verkligheter.

– Inom kyrkan är äktenskapsfrågan just nu den svåraste för många. Där tror jag på biskopens roll som den som lyssnar, som erkänner smärtan och lever med i den.

Men om tålamodstaktiken till slut inte räcker och någon måste fungera som domare – till exempel i äktenskapsfrågan?

– I något läge kommer vi till den punkt där man konstaterar att ”det här är nu den linje som gäller”. Det är helt klart att ett läge där allt bara flyter också sliter på alla parter i längden. Å andra sidan handlar tålamodet om att ge den andra tid och om att söka en gemensam lösning. Och ingen ska heller tro att vi någonsin kan lösa alla svårigheter i kyrkan. När en svårighet tar slut kommer en annan, och förmågan att utstå sådana lägen kommer alltid att kräva tålamod.

Skiftande kyrklandskap berikar

Tapio Luoma beskriver sig som en som snarare lyssnar på andra än debatterar.

– När jag tänker på hur jag själv hanterar oenigheter, så tycker jag ändå att jag också har hittat min egen röst. Återigen var det församlingsåren som lärde mig att det är skäl att respektera andras åsikter och värdesätta deras sätt att klä sin tro i ord.

Luoma säger att han har vuxit upp i en omgivning där väckelserörelserna alltid varit en naturlig del av församlingens liv. Under tiden som kyrkoherde i Seinäjoki rörde han sig obehindrat mellan alla de inomkyrkliga väckelserörelser som fanns representerade. Han är tacksam över den bild han fogat samman av erfarenheterna i Österbotten och som biskop i Esbo.

– Och ändå känner jag starkt att det är samma kyrka. Bägge sammanhangen har sina styrkor.

Hur ser din egen bibelsyn ut?

– Min bibelsyn utgår från att Bibeln är oumbärlig, oerhört viktig och att vi diskuterar den och våra tankar och tolkningar av den alldeles för lite. Fastän olika läger säger ”vi stöder oss på Bibeln” så har den ändå fått en biroll. Samtidigt som Bibeln borde läsas och tas på allvar mycket mera än nu, så är det viktigt att minnas att det är Kristus som är vår Herre – inte Bibeln. Dess uppgift är att föra oss till Kristus. Den är en samling heliga skrifter sammanställd av människor som berättar hur Gud har verkat bland dem. På det här sättet pekar den också på hur Gud verkar bland oss. I sista hand ställer Bibeln oss inför frågan vad människan och hennes förhållande till Gud är i dag.

Intervjun med Tapio Luoma finns i sin helhet i Kp nr 1. Porträtten med kandidaterna i ärkebiskopsvalet publiceras varje vecka i nummer 1 till nummer 5.

May Wikström
Foto: Nicklas Storbjörk



Kvartetten som vigdes till tjänst var Joakim Oldmark, Tuomas Toivonen, Eva Ahl-Waris och Kirsi Saarinen.

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift fyra nya präster. 8.1.2024 kl. 11:18
Stina Lindgård, Rolf Steffansson och Maria Sten har fått titeln "prost", en hederstitel för en förtjänt präst.

UTNÄMNINGAR. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar. De är kyrkoherden i Agricola svenska församling Stina Lindgård, pastorn i finska församlingen vid Solkusten i Spanien Rolf Steffansson samt prästen och sakkunniga vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Maria Sten. 2.1.2024 kl. 15:46
Fram till slutet av november hade 20 339 barn under ett år döpts i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

MEDLEMMAR. Enligt en prognos från enheten för Kyrkans forskning och utbildning är antalet medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ca 3 558 000 i slutet av 2023. 29.12.2023 kl. 16:06
Carola Juselis vet vad det är att mista ett barn man aldrig riktigt hunnit lära känna.

sorg. Då Carola Juselius förlorade sitt barn blev hon så arg på Gud att hon skrev ut sig ur kyrkan. Sen saknade hon julmusiken och skrev in sig igen. Hon är en kvinna med temperament som vill finnas till för andra, särskilt för dem som inte kunnat prata om barnen de mist. 23.12.2023 kl. 19:00

pris. John Vikström tilldelas Svenska Akademiens Finlandspris för år 2023. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 21.12.2023 kl. 19:01
Under namnet Mindyjoysbokhylla inspirerar Mindy till läsning på Instagram och Facebook.

litteratur. Till hög, till låg, till rik, till arm – det finns en läsupplevelse för varje julfirare. Bookstagrammaren Mindy Svenlin (@mindyjoysbokhylla) ger förslag på lämplig litteratur utgående från olika situationer. 21.12.2023 kl. 17:21
Intervju med Kateryna Dunjak utanför Kiev i december 2019. Här besöker Dunjak döttrarnas grav. Anna-Lena Laurén till vänster.

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26
Några av Mark Levengoods livs mest meningsfulla jular var när han arbetade på långvården med gamla människor.

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58
Som en del av försoningsprogrammet tar Musalaha deltagarna ut på utfärder i öknen. Den här bilden är från ett tidigare år.

FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00
Många av oss känner oss särskilt ensamma kring jul, det är inget man är ensam om säger pastorn Markus Österlund.

JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59
Niklas Wallis (till vänster) är kyrkoherde i Kronoby. År 2024 får han stöd av de pensionerade herdarna Timo Saitajoki och Anders Store.

domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37
Elefteria Apostolidou växte upp med hemspråken finska och grekiska, men jobbar nu på svenska.

UTNÄMNING. Elefteria Apostolidou valdes till årets präst bland annat för sitt arbete bland kvinnor, för kyrkans synlighet på sociala medier och för sina stads-pilgrimsvandringar. – Det känns jätteskönt att få erkänsla för det arbete jag gjort, säger hon. 14.12.2023 kl. 12:59
Musikern Jukka Leppilampi har varit en aktiv artist i fyra decennier.

kyrkans kulturpris. Kyrkans kulturpris 2023 tillfaller två personer som främjat den kristna musikkulturen i Finland: musikern Jukka Leppilampi och evenemangsproducenten Jukka Ahokas. 13.12.2023 kl. 14:38
Det som är omöjligt att förlåta kan kanske försonas, säger Patricia Tudor-Sandahl.

Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51

debatt. Läs insändaren i sin helhet här. 1.3.2024 kl. 14:06

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar firar påsk – med liten tonvikt på den kristna delen av traditionen. Det tar 7–8 minuter att besvara frågorna. Svara gärna! 1.3.2024 kl. 11:09
Ett stenkast från tågstationen i Åbo driver ett gäng birgittinsystrar ett gästhem.

klosterliv. Om man älskar något måste man offra något. Så är det för alla, oberoende av om det är sin frihet, sin familj eller sin Gud man älskar. Det här säger birgittinnunnan och abbedissan syster Dia i Åbo. 20.2.2024 kl. 16:43
”Om palestinierna kan hata oss så, är det deras sak att bygga upp förtroendet på nytt”.

ISRAEL-PALESTINA. Noga Ronen från Israel ville i åratal lyssna till palestinierna och vara pacifist. Men fyra månader efter 7 oktober-massakern vet hon inte om hon vill det längre. 19.2.2024 kl. 13:29
Mohammed Nasser i Borgå ska aldrig ge upp sitt blåa palestinska flyktingspass.

ISRAEL-PALESTINA. Mohammed från Nasaret går här fram. Själv är han inte född i Jesus barndoms stad, utan i en före detta fransk armébarack i Syrien. Sedan över 30 år bor han i Borgå. Men sitt blåa palestinska flyktingpass ska han aldrig ge upp. 19.2.2024 kl. 13:55