Karin Erlandsson vill gärna prata bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.
Karin Erlandsson vill gärna prata bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

"Varje gång jag övar mig inser jag att orden fattas, att jag inte kan be"

tro. I del fyra i Karin Erlandssons serie om tro beklagar hon sig över att det bara är i ett sammanhang som hon som författare har svårt med ord. När hon ska be. 11.5.2017 kl. 14:01

Jag kan inte be.

Jag har skrivit varje dag i femton år. Förutom sommaren då jag städade toaletter på Pörkenäs lägergård, har min inkomst alltid kommit från att jag formulerat mig.

Men när jag ska be tar orden slut.

Bönen blir uppmaningar: Ge! Tänk! Visa! Led!

Något hjärtats språk handlar det sannerligen inte om.

Som uppvuxen i en pietistisk tradition har bön alltid varit ett personligt tilltal. Någon ställer sig på scen och säger hej Gud, och så följer en improviserad bön.

Jag improviserar aldrig ord. Jag redigerar dem.

Helt ärligt har jag också svårt för att man i de här sammanhangen inte bara uppmanar Gud att lyssna till ens bön, man förväntar sig också att han ska leda den.

Jag skulle aldrig ställa mig framför trehundra personer, inte ens två, utan att först tänka igenom vad jag ska säga. Inte ens, särskilt inte i, en bön.

Kanske är jag egentligen avundsjuk. Tänk att ställa sig framför trehundra personer och lita på Gud. (Men det där gnagande tvivlet: har jag tid att lyssna på den eventuella ledningen med trehundra bedjande ögon framför mig, eller blir bönen en andefattig improvisation? Jag är uppenbarligen inte den som testar.)

Så jag kan inte be.

Det upptäckte jag härom året.

Livet blev så sorgligt att inget annat fanns att göra än att be. ”Jag ber för er” sa jag och menade det. Sen blev det samma sak igen: Ge! Gör! Fixa! Hela! För i helvete, hela!

Nej, ingen hjärtas bön.

Då gjorde jag en överenskommelse med Gud; varje gång jag tänkte på mina vänner skulle Gud förstå det som en bön. Mina språkliga tillkortakommanden fick inte stå i vägen för bönen som vid det laget var det enda som fanns kvar.

Vi håller fast vid den överenskommelsen, Gud och jag. Tänker jag på någon, är det en bön. Det får duga så länge.

Jag övar regelbundet på att be och varje gång inser jag att orden fattas. Borta är desperationen då jag vill be om tillfrisknande för andra, jag vill bara prata lite med Gud, så där vardagligt, så där som då man möter en bekant vid konservhyllan i matbutiken.

Och orden finns inte. Orden som alltid annars finns.

Eh, ber jag. Öh.

Lyssna!

Nej, ingen uppmaning. Det är inte uppmaningar man sysslar med intill konservhyllan, det är samtal, utbyten.

Ni förstår att det här provocerar mig. Min starkaste sida försvinner då jag ska be, verbalt går jag tillbaka till en treårings nivå. Jag som brukar vara bäst på ord, är sämst.

Därför har det blivit en utmaning att hitta språket för min bön.

Då jag vanligen skriver sextusen ord om dagen, hittar jag orden för min bön i takt med ett ord i månaden. Egentligen gör det inget. Egentligen blir jag sporrad, inte provocerad. Det kan vara bra att något i mitt liv går långsamt. Vi har en evighet på oss, Gud och jag, för att hitta tilltalet då vi träffas.

På raderna här ovanför gjorde jag något som är typiskt kristet, kanske typiskt för alla troende i hela världen.

Jag letade efter meningen.

Att jag inte kan be, att orden tar slut just när jag ska prata med Gud, vill jag att ska ha en poäng, jag vill tro att också mina tillkortakommanden har en poäng.

Samtalet med Gud liknar inget annat, och ska inte likna något annat. Det är inget som ska ske på autopilot, inget som ska improviseras och inget som ska ramla över mig.

Samtalen med Gud, intill konservhyllan eller någon annanstans, är de viktigaste samtal jag för.

Månne jag inte då kan ägna energi åt att leta efter orden.

Jag vet också att allt inte har en mening. En del av det som händer och drabbar är komplett meningslöst. Att leta efter mening i meningslöshet är inte bara fruktlöst, utan destruktivt.
Men meningslöshet kan bli meningsfullt. Jag ser det som Guds största verk på jorden. Att han vänder riktningen, fyller tomheten, ger liv i död.

Det kanske ”är meningen” att jag inte ska kunna be, att orden ska ta slut.

Det kanske inte alls är meningen utan en bugg i mitt kristna system.

Det spelar ingen roll.

Faktum är att jag inte kan be, att jag letar efter orden och att jag aldrig annars letar efter ord. Det är varken upp eller ner, det är.

Medan jag letar efter orden kan jag använda kyrkans färdigt formulerade böner. Jag behöver inte tystna. Också här står kyrkan redo med instruktioner och texter.

Kyrkohandboken är full av böner, det är ingen i den lutherska kyrkan som tänkt sig att präster ska improvisera församlingens samtal med Gud. Prästerna ska läsa innantill.

Det ger mig råg i ryggen när jag redigerar och korrigerar mina taffliga försök. När jag efter år av letande fortfarande inte kommit längre än till ”öh … hej?”

Färdiga böner är inte alls sämre än de i sekunden påhittade.
(Dessutom har en misstanke stört mig den senaste tiden. Tänk om jag inte alls ska be, utan lyssna?)

Jag har svårt att tro på en Gud som hånler åt en ofullständig bön. Som tycker att du som är författare borde väl faktiskt formulera dig lite snitsigare.

Men för mig spelar det roll. För mig har det betydelse att samtalet vid konservhyllan handlar om annat än det kraftiga snöfallet förra veckan.

Eller så här: jag pratar gärna om snöfallet. Det, och döden, och livet, och cykelsitsen som än en gång är trasig. Medan jag letar efter orden väntar Gud. I evighet.

Karin Erlandsson
Det var festdag när barnhemmet Dikoni återinvigdes efter renoveringen.

viborg. Skyddshemmet Dikoni i Viborg invigdes för några veckor sedan och glädjen var total. Kyrkpressen var med. 6.12.2017 kl. 12:48
Tapio Luoma, Björn Vikström, Heli Inkinen, Ville Auvinen eller Ilkka Kantola är vår nya ärkebiskop.

ärkebiskopsval. Det kommer antagligen att behövas en andra omgång i ärkebiskopsvalet. Det är också sannolikt att Esbobiskopen Tapio Luoma är av de två som går till andra omgången. Åtminstone om man får tro på stödet just nu. 5.12.2017 kl. 14:38

Dammenbrister. 29.11.2017 kl. 11:23
#dammenbrister avslöjar också trakasserier i kyrkliga sammanhang.

Trakasserier. Också i kyrkan och i kyrkliga sammanhang sker sexuella övergrepp och trakasserier. 29.11.2017 kl. 11:03

Trakasserier. Skammen ska placeras där den hör hemma. Inte hos den som fick sina gränser överträdda, utan hos den som överträdde gränserna. 29.11.2017 kl. 09:55
Tro är mer än försanthållande, säger Bibeln. Men myndigheterna väljer ändå att mäta kunskap.

asylpolitik. Asylsökande som blivit kristna måste utvärderas, men hur kan man mäta tro? Hundratals asylsökande i Finland har döpts och på Migrationsverkets och rättsväsendets lott faller att utvärdera äktheten i deras omvändelse. 24.11.2017 kl. 09:48

äktenskapsfrågan. I en insändare riktad till svenskspråkiga dagstidningar i Finland meddelar 45 präster i Borgå stift att de vill stå för det som varit kyrkans traditionella äktenskapslära. Prästerna säger i insändaren att de inte i något skede kan börja viga eller välsigna samkönade par oberoende av vilka beslut kyrkan kommer att fatta. 25.11.2017 kl. 10:59
Mari Turunen har intervjuat 31 invandrare som konverterat från islam till kristen tro. Intervjuerna har hon sammanställt i boken Kääntyneet.

flyktingar. I sexton år har Nordkorea toppat listan över länder där kristna har svårast att leva. Men nu riskerar Afghanistan att gå förbi. Det beror inte på att förhållandena i Nordkorea förbättrats. 24.11.2017 kl. 09:48

flyktingar. Utvisningshotet mot den kristna afghanska konvertiten som suttit i polisförvar i Krämertskog i Helsingfors är avvärjt, åtminstone tillfälligt. 22.11.2017 kl. 11:26
Itohan Okundaye vill berätta sin historia och sprida kunskap om vad människohandel är.

Rädsla. Itohan Okundaye från Nigeria älskade skolan som liten flicka. Hon drömde om att bli läkare. Aldrig någonsin hade hon trott att hon skulle bli ett offer för människo- och sexhandeln. 18.11.2017 kl. 12:11
Slutet nått

Lappo. En konflikt om varifrån Lappo stifts domkapitel ska sköta sitt arbete har pågått i åratal. 7.12.2017 kl. 14:41

Reformationen. Vatikanen har reformationsåret till ära gett ut ett frimärke som föreställer reformatorerna Martin Luther och Philipp Melanchton knäböjande vid Jesus kors. 5.12.2017 kl. 14:56

Rädsla. Över hälften av finländarna är rädda för att tvingas tillbringa sin ålderdom ensamma. 30.11.2017 kl. 15:06