"Första gången någon alls frågade hur jag mådde var när Jonas var fem år"

Jonas Helgesson UK kyrkodagar. Hennes pojke skulle inte definieras av sitt handikapp. ”Jonas har cp, men han är inte cp”, var mantrat . Nu berättar mamman Lena om kampen som lyckades, men också om priset – för att hjälpa andra föräldrar. 19.10.2015 kl. 16:14

– Gud måste sitta i sin himmel och skratta av glädje. Tänk att mitt barn, som inte kunde tala, nu livnär sig på att tala för publik.

Lena Helgesson bubblar av glädje – hon har lätt till skrattet – innan hon tillägger eftertänksamt:

– Så kan livet vända från något omöjligt till något så fantastiskt…

Graviditet som gick fel

Det fantastiska, eller rättare sagt den fantastiska, i hennes liv är sonen Jonas. För 37 år sedan kom han till världen i en traumatisk förlossning där både mor och barn höll på att stryka med.

”Gosse tas fram på huvud, navelsträngen fyra varv om halsen, dålig hudfärg, blek och slapp, hjärtat slår men han har ingen egen andning. För att få igång andningen sätts en mask med syrgasblåsa över hans ansikte och hudstimulering görs. Då detta inte hjälper tillkallas jourhavande barnläkare som gör intubering och övertrycksandning. Då är barnet 15 minuter gammalt. När han är 45 minuter gammal tas tuben bort och han spontanandas för första gången. Han läggs i kuvös med syrgas och navelvensdropp.”

Bägge klarar sig, men Jonas får en cp-skada som gör att han har svåra spasmer och som inverkar på hans motorik och tal.

I dag är Jonas Helgesson en av Sveriges populäraste föreläsare och komiker. Han har skrivit tre böcker och engagerades av Jonas Gardell för rollen som den CP-skadade David i musikalen Livet är en schlager på Cirkus i Stockholm.

– Jonas är född för att stå på scen. Ena stunden får han sina lyssnare att skratta, andra stunden att gråta. Han höll ett sådant tal vid min bokrelease, där jag hade bjudit in ett nittiotal vänner. Det var alldeles dödstyst, man hörde inte någon andas ens. Jag har hört honom så många gånger – och ändå blir jag lika rörd varje gång. Det är en sådan seger för den pojke som inte kunde sitta upprätt själv utan måste lutas mot väggen, som inte kunde cykla med när de andra åkte för att bada, säger Lena Helgesson.

Envishet och ensamhet

Det är en seger också för henne, men mer än så. Hennes bok beskriver den envishet hos både henne och sonen för att han skulle ha rätt till sina drömmar och sin längtan till livet. Men den beskriver också något annat: den duktiga stålmammans oändliga ensamhet och inlåsta sorg.

– Det var Jonas som uppmanade mig att skriva den här boken. Jag funderade på det i flera år, men nu blev det av. Jag hoppas att den ska kunna vara till hjälp också för andra föräldrar.

Hårt arbete

Lena Helgesson avvisade bitterheten även om frågorna kring allt som gått snett med graviditeten hängde kvar.

– Varför såg ingen att moderkakan hade lossnat? Varför syntes det inte på ultrat att han hade navelsträngen runt halsen? Till slut fick jag lämna allt det här. Jag insåg att ältandet bara förstör.

Arg har hon varit. Ledsen, många gånger. Men bitter. Nej – hon skakar på huvudet. I stället gjorde hon allt för att ge Jonas en chans. Hon ville inte ta de lätta lösningarna. Boken visar tydligt det fysiska och psykiska slitet för föräldrar till funktionshindrade. Det handlar inte bara om värkande ryggar och tröga rullstolar utan också om uppförsbackarna när det man känner är rätt krockar med experternas övertygelser.

”I en journalanteckning stod det: ’På Broströmsgården övar vi Bliss mycket, men hemma blir det inte så mycket då modern är av annan åsikt.’ När jag läste detta blev jag bedrövad. Bedrövad över att min envishet drev mig så hårt. Som låste mig vid min uppfattning om saker och ting. Tänk om Jonas aldrig hade lärt sig tala, då hade det varit mitt fel …”

– Jag läste för honom i timmar! Och vi spelade massor av spel – som han älskade. Våra spel tog slut, jag fick låna spel från annat håll, för han ville bara ha mer. Innan han började skolan spelade han schack, monopol och alla andra svåra spel.

Duktigheten brast

Duktigheten hade sitt pris. När Jonas var sju åkte Lena och hennes man på semester för första gången utan barn. Då brast det för henne. Hon grät hela veckan. Efter sammanbrottet drabbades hon av panikångest och gick på lugnande medicin i många år.

– Första gången någon alls frågade efter hur jag mådde var när Jonas var fem år. Då var jag så stursk att jag sa nej till psykologhjälp. Hade jag klarat mig så länge så kunde jag gott vara utan tänkte jag.

”– Och Jonas då, frågar en väninna, hur går det för honom?

– Jo, svarar jag, medan jag känner av en annalkande huvudvärk, han har just lärt sig sitta.
Lutad mot en vägg.

– Kan han inte gå alls?

– Nej, svarar jag, inte själv, bara om jag går bakom och håller i hans armar.

Det känns som om det blir lite tryckt stämning. Väninnorna tittar på Jonas, sedan tittar de på sina barn. Det finns inget att tillägga, det är som det är (…) När vi kommer hem från detta kalas gråter jag i min ensamhet.”

I dag tänker Lena Helgesson annorlunda.
– Man ska inte behöva vara så där ensam. Om jag hade levt om mitt liv, så skulle jag ha sökt hjälp. All min kraft satsade jag på Jonas.

En dag märkte hon att hon blev allt mer överflödig. Kompisarnas skor översvämmade hallen. Killen i kuvösen tog körkort, flyttade hemifrån.

– Det smög sig på och först kände jag mig jättetom och övergiven! Vad skulle jag göra nu? Hela tiden hade jag ställt mig in på att han ska klara sig själv, nu fick jag fråga om jag klarade mig själv!

Men med tiden kom en stor tacksamhetskänsla.

– Det blev ju så som jag ville! Varje gång jag ser honom bära sin egen dotter på armen blir jag tårögd av glädje.

Författaren samtalar med Christina Lång och Kristina Jansson-Saarela på Tottiscenen söndag 25.10 kl. 14. Hon medverkar också i Soppa & Samtal på café Torpet lördag 24.10 kl.12.

May Wikström
Foto: Pressbild
Anton Lundholm är född och uppvuxen i Småland, men bor idag i Stockholm.

Bok. När Anton Lundholm växte upp i det svenska bibelbältet var homosexualitet en icke-fråga. När han själv, efter många års kamp, kom ut ur skåpet raserades hans Gudbild. 26.1.2018 kl. 08:44
Hans Boije är diplomingenjör och teologis magister.

kyrkoherde. Hans Boije, direktor för Johannelunds teologiska högskola i Uppsala, har sökt kyrkoherdetjänsten i Vörå församling. 23.1.2018 kl. 15:37
Tom Tiainen

profilen. Då båten sjunkit och det kalla vattnet gjort dem stelfrusna såg Tom Tiainen bara en lösning, att be Gud om hjälp. Den hjälpen kom. Senare samma kväll övertygade Gud honom om varifrån den kommit. 24.1.2018 kl. 15:00

ärkebiskopval 2018. Att bevara kyrkans enhet utan att tysta ner dem som tänker annorlunda eller tumma på det befriande kristna budskapet är en av framtidens största utmaningar, enligt Björn Vikström. 22.1.2018 kl. 13:25

ekonomisk utredning. Församlingarna i Helsingfors ska beställa en utomstående utredning av ekonomin. 15.1.2018 kl. 11:32

ärkebiskopval 2018. I en palett på fem ärkebiskopskandidater sticker Heli Inkinen ut som den enda kvinnan. Hon konstaterar att det här är symptomatiskt för den kyrka hon jobbat och verkat i i över 30 år. Och hon vill förändring. 14.1.2018 kl. 16:54
Zacharias Topelius vid sitt arbetsbord i Björkudden i Sibbo år 1897. Bilden till höger visar utkastet till ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt” som skrevs 1887.

Jubileum. Under sin uppväxt i Nykarleby var Zacharias Topelius en flitig kyrkobesökare. Den söndag han inte varit i kyrkan skrev han ”okyrka” i sin dagbok. Kom han för sent till gudstjänsten gick han upp på läktaren för att inte störa. 12.1.2018 kl. 17:53
Miika Auvinen

förföljelse. Nordkorea och Afghanistan är de farligaste länderna att leva i som kristen. Nordkorea har toppat listan flera år men nu har den tvivelaktiga äran att inneha tätpositionen hotats av Afghanistan. 10.1.2018 kl. 13:22
Tapio Luoma uppskattar erfarenheterna både från de österbottniska församlingarna och den urbana miljön som biskop i Esbo stift.

ärkebiskopsval. Esbobiskopen Tapio Luoma är först ut i KP:s fem kandidatporträtt 4.1.2018 kl. 15:35

jul. Ett ord på bara tre bokstäver. Men ett ord som framkallar så mycket känslor, minnen och gläjde. Men också sorg. Karin Erlandsson berättar om minnen av sin barndoms jular. Och hur hon ser på julen idag. 22.12.2017 kl. 09:39
Slutet nått

ställningstagande. Det kokar i stiftsfullmäktige i Helsingfors. Det här på grund av att stiftsfullmäktigeordförande Johanna Korhonen gått ut i offentligheten med sina frågor kring Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalos kreditkortsanvändning. 21.2.2018 kl. 09:06

samarbetsförhandlingar. Nykarleby församling avslutade sina samarbetsförhandlingar. 21.2.2018 kl. 08:56

kyrkoherdeinstallation. Vasa svenska församlings nya kyrkoherde Mikael Forslund installerades på söndagen i tjänst i en välfylld kyrka av biskop Björn Vikström. 24.1.2018 kl. 09:56